Kapitel tre
Kapitel två
"- Redo? Frågade han bakom mig, jag nickade."
- Ja, men vi måste skynda oss hem och fixa något alkohol fritt att dricka, Jay, Mark och Louis kommer förbi en stund innan. Jag och Jay tycker det var alldeles för länge sedan vi sågs och det är dags att familjerna lär känna varandra, hon vände huvudet mot mig med ett flin och blinkade.
Jag suckade.
- Tror du vi dejtar nu bara för det eller, fnös jag. Vi har känt varandra i en högst en timma.
- Nej, nej gumman. Men söt var han.
Resten av resan såg jag ut genom fönstret och satte i hörlurarna. Kvällen skulle kanske inte bli så hemsk i alla fall. Nu visste jag i alla fall vilka människorna var och ensam skulle jag nog inte bli, jag kände på mig att Louis och jag skulle hålla ihop.
En halvtimme efter att vi lämnat kyrkan knackade det på dörren.
- Allie du får öppna, ropade mamma från köket och jag gick med bultande hjärta och svettiga händer till dörren. Jag visste egentligen inte varför jag var nervös, människorna som stod på andra sidan var trevliga och snälla.
Jag tryckte ner handtaget och öppnade upp dörren. Utan för stod de. Jay, Mark och Louis. Louis mötte min blick och hjärtat hoppade ett skutt och jag kände hur öronen blev varma och kinderna blossade. Inte kunde jag väl vara kär i någon jag träffat en gång. Var det ens möjligt? Jag hade ingen aning eftersom jag aldrig varit kär i någon.
Jag visade dem in till köket där mamma och pappa stod och hällde upp, vad dom kallade, en uppfriskande drink.
Jay och mamma försvann snabbt från köket för en rundtur, pappa och Mark gick ut i trädgården och började prata fotboll. Kvar stod jag och Louis, våra armar snuddade vid varandra men jag vågade inte flytta mig.
- Bor du hemma, frågade Louis plötsligt och tittade på mig. Jag tvingade mig att titta på honom också, men vi stod läskigt nära varandra och våra ansikten var bara någon decimeter ifrån varandra, så det var svårt att svara.
- Ja, harklade jag fram. Var det nu jag skulle fråga detsamma och starta en konversation eller skulle det förbli tyst mellan oss? Social. Öppen. Orden ekade i huvudet på mig och jag visste vad den nya Allie var tvungen att göra.
- Du då? Frågade jag.
Han skrattade. Hade min fråga varit dum? Fan också, bra Allie, nu hade du förstört det, tänkte jag och ville slå till mig själv men lät bli, vad trodde man om någon som slog sig själv liksom...
- Ibland hemma, med mina polare, på hotell.
Hans svar lät konstigare än min fråga men jag log bara.
- Du tycker det låter konstigt, heller hur, skrattade han och såg bort.
Ärligtalat var det precis vad jag tyckte men mina normer sade mig att jag inte skulle nämna det.
- Nej, jag...
- Det är inte så konstigt om du tycker det, avbröt han mig. Men jag reser med jobbet, kan man säga, fortsatte han och vände sig mot mig och gav mig ett bländande leende.
Jag skrattade till och försökte le, på något sätt kändes leendet naturlig och jag vågade till och med möta Louis nu mest blå ögon. De mötte snällt mina, sedan lade han huvudet lite på sned och betraktade mig. Jag undrade vad han egentligen höll på med men jag kunde inte titta ner och rodna, för det var vad den gamla Allie skulle göra. Inte nya Allie.
- Vad tittar du på, vågade jag fråga med lättsam ton. Det lät varken otrevligt eller överartigt.
- Dina ögon, mumlade han. De är så mörka, nästan svarta. Men varma...de är fina...
Alla vackra ord han sagt överrumplade mig och jag kunde inte annat än att pafft se på honom. Hade han verkligen sagt allt det där? Till mig? Jag kände hur jag rodnade lite grann. Kinderna värmdes och öronen blev en aning varma.
- Tack, mumlade jag.
- Kan vi inte gå en sväng, jag menar för en gångs skull är det bra väder, sa Louis efter en stunds tystnad och nickade mot köksfönstret där solen sken in och värmde hela rummet.
Han hade precis föreslagit att gå ut, och innan sagt att mina ögon var vackra. Hur skulle jag tolka allting? Jag var inte van vid så här mycket uppmärksamhet, speciellt inte av en person. Det var inte direkt som jag hade tänkt mig, men egentligen tyckte jag inte så illa om det. Det var ju ungefär som om någon tog hand om en.
Fem minuter senare stod vi ute i trädgården, en bra bit i från våra pappor, och såg ner mot vattnet. Idag var inga barn ute trots det suveräna vädret, kanske var de och badade med sina lediga mammor och resterande syskon och vänner. Jag minns att mina klasskamrater ofta pratade om det, att de varit ett helt gäng och badat och ätit glass över helgen, eller kanske till och med hela sommaren. Själv hade jag oftast suttit och läst inomhus för att slippa bli fräknig i hela ansiktet. Först hade det börjat med att de följde med sina familjer, men med åldern hade det förändrats och på högstadiet och gymnasiet hade de åkt dit med sina pojkvännen som langat med sprit flaskor. Sedan hade de varit där i flera timmar, in på natten och supit sig fulla, vissa hade inte kunnat stå och som de brukade säga "jag hade sån jävla baksmälla efter det" som om det var något coolt och alldeles fantastiskt. Jag menar, vem vill inte förstöra nästa dag också.
- Kan vi gå ner, frågade Louis och nickade mot vattnet.
- Visst..
Jag gick först och öppnade grinden åt honom. Så fort vi kom ner tog Louis upp en sten och kastade den mot vatten ytan så den studsade till tre gånger. Han gjorde om rörelsen flera gånger och försökte få den att hoppa flera gånger. Han lyckades bra.
- Din tur, sa han och räckte mig en sten. Jag tog emot den men hade ingen aning om hur man gjorde. Hur hade han gjort? Hade han bara..kastat. Jag försökte mig på ett kast men stenen sjönk till botten två meter ut i vattnet och jag suckade. Jag sög verkligen.
- Jag suger, mumlade jag men Louis skrattade bara, tog upp två nya stenar och gav den ena till mig.
- Försök igen. Träning ger färdighet! Sa han uppmuntrande och det fick mig att lyfta handen och kasta. Den studsade fortfarande inte, utan sjönk direkt till botten, men nu hade den i alla fall kommit nästan tre meter ut i vattnet och Louis uppmuntrade det med en applåd.
- Låt mig hjälpa dig, sa Louis gick fram till mig, ställde sig bakom mig och tog tag i min hand.
Beröringen var varm och vänlig. Försiktigt satte han ena handen på min midja och vände mig så jag stod en aning snett mot vattnet. Trots att mitt hjärta dunkade i hundra åttio var det lätt att följa hans rörelser och göra som han sa. Han lyfte upp min hand och visade hur handleden skulle vridas för att få stenen att studsa och inte sjunka.
- Redo? Frågade han bakom mig, jag nickade.
- Till hundra procent!
Jag hörde hur han flinade men koncentrerade mig på stenkastet och inte honom. Jag kastade stenen mot vattnet, den studsade till en gång innan den stannade och sjönk.
- Wow, det gick ju bra, berömde Louis och släppte mig för att hämta en ny sten.
- Men vi prövar igen, sade han och ställde sig återigen tätt intill mig med sin hand runt min handled. Nu lät han den andra vila vid min axel.
Det var konstigt hur fort min kropp vande sig vid annorlunda beröringar, det var som att den efter andra gången visste vad den skulle råka ut för. Jag hade känt precis samma sak när jag var mindre, när blickar och slag brände, men efter bara några gånger visste jag deras nästa drag och kunde inte låta bli att dra nytta av det. Allt för att inte komma hem med allt för stora blåmärken. Jag minns hur jag alltid ljugit för mamma och pappa om mina skoldagar. Jag sa att jag lekt med några vänner på gräset och sedan ramlat omkull. "Ja det kan ju förklara blåmärkena" brukade mamma och pappa mumla, sedan var det inget mer med det. Ett blåmärke liksom, hur kunde de tro att sin enda, perfekta dotter, blev slagen i skolan för att hon inte passade in, trots alla nya kläder de köpte till henne, att hon på något sett var annorlunda än de andra, vad hon än gjorde. Det var en förälders värsta mardröm, och självklart ville jag inte oroa mamma eller pappa, de hade ju annat att tänka på. Som att fortsätta platsa i den övre samhällsklassen.
- Allie, dags att åka, ropade mamma från huset efter en halvtimma. Louis hade hjälpsamt lärt mig kasta sten på vatten och otroligt nog hade jag lyckats få till tre studs på raken.
- Härligt!, hade Louis utbrustit och klatschat min handflata.
- Vi kommer, ropade jag tillbaka och vände mig mot Louis.
- Bröllopsdags, sa jag ironiskt glatt. Han flinade till och vi gick mot huset.
- Vi bland alla småungar och fulla vuxna, mumlade Louis och såg på mig.
Det var roligt hur han exakt formulerat mina tankar till ord, jag kunde inte hålla mig för skratt, vilket fick honom att snegla på mig.
- Det är precis vad jag har tänkt om det här förbannade bröllopet sedan mamma och pappa tvingade med mig, förklarade jag, det fick även honom att skratta. Att höra hans smittsamma skratt var en underbar känsla. På något sätt, hur visste jag inte men han gjorde mig trygg, jag tvekade nästan inte på vad som flög ur min mun och han gjorde mig glad, otroligt glad.
Inne i huset stod våra föräldrar och livligt diskuterade, vad jag tror är brittisk kultur. När mamma fick syn på oss log hon. Ett leende som till mig var menat, "vad var det jag sa". Tyst suckade jag för mig själv men log mot resterande vuxna.
- Kul att ni trivs i hop, bubblade mamma. Det här måste vi göra oftare.
Det mesta var nog menat åt Louis och mig och egentligen väldigt irriterande, men jag svalde det som bubblade inom mig och tänkte att det bara skulle bli positivt om jag träffade Louis igen.
Sist ut ur huset var mamma med den stora blombuketten och bröllopsgåvan till det nygifta paret.
Att gifta sig, var det verkligen nödvändigt? Tvinga folk att komma och se på en när man tågar in, oftast bredvid sin pappa, och sedan bli överräckt till den som för evigt ska göra dig lycklig? Men jag minns när mamma och pappa hade sitt bröllop, jag var tretton och förstod vad det innebar. Mamma hade varit överlycklig att pappa äntligen frågat och i nästan fyra månader hade hon planerat allt själv. Hon ville att allt skulle vara perfekt. Självklart blev det också så. Klänningen hon hittade hade varit en vit, med böljande volanger på hela kjoldelen och stora blommor prydde halskragen. Håret hade en av hennes bästa väninnor fixat, hon hade tydligen jobbat som frisör innan hon gift sig rik och skaffat sig ett underbarn. Uppsatt med en massa flätor hade det varit och över en tunn slöja.
Jag hade ju självklart fått vara tärna, jag och min kusin Rebecka. Vi hade fått en varsin klänning av samma slag, den var ljus rosa och räckte precis över mina knän fulla av blåmärken.
Det hade varit fint och mamma fick mycket beröm efter det över hur planerat, effektivt, men framför allt hur vackert allt vari.
...
Louis vinkade löjligt till mig genom fönsterrutan när de åkte om oss, jag kunde inte låta bli att le. Inom mig bubblade en värme jag aldrig känt förut. Det kittlade i magen och värme mitt hjärta. Det var nog första gången på väldigt länge jag känt mig älskad. Inte för att jag förstod det då, men i efter hand förstår jag vad vänskap innebär.
Vid ett rödljus mitt i stan stannade vi precis bakom Louis familj och plötsligt, som en tidvåg, stod ett tiotal tjejer samlade vid övergångs stället på vänstra sidan. De hoppade, skrek och pekade.
Jag undrade vad de höll på med. De såg ut som apor som suktande efter sina efterlängtade bananer. Jag fnittrade lågt för mig själv innan jag lade uppmärksamhet på annat. Mobilen visade tio Instagram meddelanden. Lika nyfiken som vanligt låste jag upp och klickade mig fram. Bilden folk gillat var på klänningen jag nu bar, i ett collage tillsammans med kavajen och mina ballerina skor. Trots att jag aldrig ansträngt mig för att få folk intresserade av mina bilder har jag på något sätt alltid lyckats. Flera gånger har jag hört hur det tisslats om "rainbow" i klassrummets livliga atmosfär. Hennes vackra kläder, hennes fantastiska stil och sinne för unga flickors mode. Aldrig någonsin hade jag vågat drömma om att bli så hyllad. Men allt var tack vare en sak. Hade den saken kommit fram hade jag rasat i "likes" och förlorat följare så det dånade om det. Inte för att det egentligen störde mig, men jag hade blivit som beroende av de små hjärtana som framkallades när man dubbelklickade på bilden. Det var egentligen sinnessjuk, det visste jag...
Många gånger fick jag sneda blickar när jag bar något som fanns ute på "rainbow's" sida, men jag hade fortsatt gå förbi dem och stänga ute röster och bitchiga blickar.
- Allie, gumman om det skulle bli för mycket fylleri ikväll bland folk får du jätte gärna åka hem om du hittar, antingen med bil eller buss. Varken jag eller pappa kommer ju kunna köra ändå, mamma kollade på mig i takspegeln samtidigt som hon målade på sina redan långa, vackra fransar. Det var en av de många sakerna jag också avundade henne. De vackert, naturligt långa, mörka fransarna som hon gärna sminkade.
- Visst, mumlade jag och log lite grann.
Helst av allt skulle jag bara velat ha det hela överstökat. Jag suckade tyst. Det skulle bli en LÅNG kväll.
Sakta tornade den vackrare delen av London upp sig. De röda bussarna fanns ju överallt men de såg mer majestätiska ut här och människorna på gatorna var finare klädda. Och att inte tala om de stora husen med maffiga trädgårdar där blommorna väckte som ogräs.
- Tänk att ha råd med de här bostäderna, suckade mamma drömmande.
Ibland tjöt hon till förtjust och hojtade "men oj vilken söt hund, såg du den Al" eller "jösses, titta tomten!"
Tillslut var vi i alla fall framme vid det slottsliknande huset som pryddes av vita och rosa blombuketter i alla sorter och bord uppdukade med silver bestick och vinglas. Trots att vi nästan var precis i tid, hade många bilar redan parkerat runtomkring huset och minglandet på gräsmattan var i full gång & grannar som inte var bjudna tittade nyfiket över häckarna.
Kapitel ett
"Hej Allie!
Vi har läst din jobbansökan och tror att du skulle passa perfekt i vår lilla butik som ligger i närheten av din bostad, och självklart hoppas vi att du ska trivas som fisken i vattnet. Måndag morgon klockan 8:00 är du välkommen till hos på Café Ray, där personal kommer att ta väl hand om dig. Hälsa bara från mig och visa dem lappen du fått av mig så kommer jag förbi någon gång på måndag eftermiddag.
Trevlig helg:)
Mvh Jessica!"
Jag läste igenom mejlet flera gånger som för att försäkra mig om att det som stod var sant och att det inte fanns något mejl efter som berättade att allt bara var ett skämt. Men jag hade faktiskt fått jobbet! Dock bara tillfälligt, som ett sommarjobb men jag var ändå överlycklig.
- Allie, mamma stod i dörröppningen, jag tittade upp från datorskärmen och mötte min henne med en vit handduk virad runt kroppen och håret hängandes i blöta testar över axlarna. Hon höll upp en vit klänning framför kroppen. Förutom vit var klänningen broderad med glitter, slingor och var axellös.
- Den här, frågade hon, eller den här.
Hon visade klänningen hon höll i andra handen. Den var också vit men räckte ner till golvet och var öppen på ryggen. Längs halskanten satt en ljusrosa rad av pärlor.
Jag tittade på dem noga, och hon bytte ofta för att jag skulle se skillnaden.
- Den långa med öppen rygg, bestämde jag mig för. Hon nickade till tack och gick tillbaka till sitt rum där jag hörde henne byta om.
Jag däremot stängde av datorn och drog på mig min aprikosfärgade kavaj över den vita, flicksöta tunikan mamma tvingat på mig.
Egentligen hade jag inte velat följa med, vilket jag tydligt demonstrerat men varken mamma eller pappa hade gett sig. Bröllop var liksom inte min grej, det var bara sånt man såg på film enligt mig och förresten kände jag inte ens paret som skulle gifta sig, det enda jag egentligen visste var att kvinnan hette Michelle och att det var en väninna till mamma jag aldrig träffat. Dessutom var man tvungen att vara social för att folk inte skulle tro att man var ett psykfall med sociala problem, och det skulle jag väl inte direkt kalla mig själv, men jag gillar att vara själv och inte dra till mig för mycket uppmärksamhet. Det var ju därför jag hade valt att ansöka om jobb på Café Ray. Där skulle jag vara inne på lagret och beställa varor, inte springa runt och locka kunder.
- Älskling, kan du hjälpa mig lite, ropade pappa från badrummet.
Mamma och pappa hade alltid svårt att veta vad det skulle ha på sig och de behövde alltid någon annans råd, var det snyggt, för mycket eller alldeles lagom. Själv avskyr jag när folk bestämmer vad jag ska ha på mig, så tunikan mamma köpt till mig var bara av ren snällhet jag satt på mig, och jag brukar inte ha problem med vad som passar och inte passar mig. Min garderob är full av kläder jag trivs i och de passar alla perfekt. Vissa kallar mig fashionista för att jag springer runt i dyra och snygga kläder men jag skulle aldrig kalla mig själv för det, jag menar jag lägger aldrig ner massvis av timmar på vad jag ska bära och andras åsikter? Puh, de hade jag fått nog av på mellanstadiet av de människor som påstod vara bättre än mig. Det var då jag fick nog av vad folk tyckte. Jag stängde igen mina små öron och ögon från alla kommentarer och blickar, istället fortsatte jag som jag alltid gjort. Klädde mig som förut och gled omkring ensam med mina hörlurar på högsta volym. Många beundrade mig nog över mitt revolt, men de i överklassen hatade mig mer och tog till våld, vilket fick mig att gömma mig lite mer i skuggan, men min klädstil skulle då fan inte bytas på grund av små vidriga kryp som klädde sig i sina gamla trasor och sprang omkring med fejset fullt av för mycket brunkräm och mascara så det skulle räckt åt tio pers.
I badrummet stod pappa och valde mellan en marinblå eller röd slips.
- Åh, gumman du som har stil, kan inte du hjälpa mig välja, sade han när han fick syn på mig och vände sig mot mig med slipsarna i vädret.
- Röd, muttrade jag och gick.
"Du som har stil"
Det var så typiskt pappa att säga något sånt och det irriterade mig så vansinnigt. Irriterat gick jag ut i vår trädgård och såg bort mot horisonten. Solen stod högt eftersom klockan bara var halv ett och bröllopet skulle gå av stapeln om nästan en timma. Antagligen kände alla varandra, men så hade vi mig som inte skulle känna någon annan än de som skapat mig. Det skulle bli så pinsamt, jag kunde se allt framför mig, hur jag stapplar fram där bakom mamma och pappa som glatt vinkar åt allihopa och kramar om brudparet, sedan kommer Michelle fram till mig som om vi vore bästisar och hälsar mig välkommen och sen får jag sitta vid barnbordet och skämmas medan de andra glatt roar sig och dricker lite vin tills de blir lite vingliga och kanske till och med hånglar upp fel partner.
Så sjukt pinsamt, allt kommer bara blev en katastrof. Men så finns alltid den där lilla rösten om mina nya förhoppningar för sommaren.
Se saker och ting positivt Allie, var social och öppen. Bjud in alla,oavsett.
Jag satte mig ner i en solstol och såg ut över vår gröna gräsmatta, de stora buskagen och det vitmålade staketet som stängde ute omvärlden, det vill säga vattnet som som låg nedför en liten backe, där småbarnen ofta lekte med sina nytäljda tråbåtar och hojtade glatt när deras båt får fart. Jag studerade dem ofta på sommaren när jag satt i trädgården och läste eller sola, då vädret var hyfsat vill säga.
På hösten och vintern var barnen och leker någon annanstans, antagligen i någon löv eller snöhög, och jag ser dem inte förrän våren börjar blomma och sommaren slutligen tar vid. Det glädje mig otroligt nog, trots att jag inte kände dem, men så fort jag såg ett glatt barn kramade en varm hand om mitt hjärta och bäddade det lugnande. Jag var så glad att de inte behöver stänga ute alla blickar eller kommentarer. Någon gång har de till och med vinkat till mig men sedan glatt fortsatt. Det är ju kul att någon uppskattar en.
Tjugo i två startar pappa bilen med rasande fart, det är lite konstigt för idag är vi bara tio minuter sena, och det är ju rätt normalt antar jag. Men jag säger inget utan gör allt för att hålla humöret uppe. Lyssna på musik, det är det som gör mig på bra humör så jag tar fram min IPhone ur fickan, sätter hörlurarna i öronen och trycker på musiken.
Part of me -Katy Perry.
Det är en av mina favoritlåtar. På alla sätt och vis, jag älskar hur hon beskriver allt som om det vore jag. Det känns så äkta och jag lever mig alltid in i låten, oavsett var jag lyssnar på den.
- Fick vi med allt, tjatar mamma i passagerarsätet. Jag och pappa hummar "att ja det fick vi".
- Visst men skyll inte på mig om något är glömt då, suckar hon och tar upp en spegel ur sin handväska och målar på sina röda läppar med lite glans, vilket får hennes redan perfekta utseende att stråla.
Att jag är avundsjuk på hennes utseende skulle jag aldrig erkänna för någon mer än mig, mist henne själv.
När jag gick i skolan fick jag alltid höra hur ung och vacker min mamma var, jag avskydde henne ett tag när mitt ansikte var prickigt av lysande finnar, men jag gömde mig bakom mina kläder och tillslut försvann min ångest över hur jag såg ut i ansiktet och jag bestämde mig för att kläder var min passion.
Efter tjugo minuter stannade pappa utanför en pampig kyrka där flera familjer stod och pratade. Jag försökte urskilja människorna och i alla fall gissa hur gamla de var. De flesta var väl i mina föräldrars ålder, resten var barn, mest flickor, mellan fem och sju år. De sprang omkring och körde kull fastän de var klädda i fina ljusrosa klänningar med blomstrande mönster och svarta kavajer med en söt liten barnfluga.
Mamma hälsade trevligt på alla, antagligen kände hon de flesta eftersom hon bara presenterade sig för några. Ibland kunde jag höra mitt eget namn nämnas och jag försökte mig på ett leende.
- Jay! Mark! Utbrast hon plötsligt och kvinnan som mamma kallat Jay log glatt när hon fick syn på oss, än en gång försökte jag le.
- Martha, utbrast även Jay och de båda kramade om varandra och skrattade.
- Det var länge sedan.
- Ja verkligen, babblade de på.
Mark och pappa hälsade på varandra och började genast prata om något jag inte ens orkade vände uppmärksamhet till. Istället sneglade jag på vad jag antog var deras son. Han hade brunt kortklippt hår och, blå/grå ögon. Han var snygg, helt klart. Jag tillät mig inte ofta att tänka så om killar i min egna ålder eftersom jag alltid rodnade.
- Men Gud, förlåt Jay, det här är min dotter Allie, sa mamma plötsligt och Jay granskade mig och log.
- Trevligt att träffas, sa hon och så vände hon sig mot killen bredvid henne.
- Det här är Louis, min son, skrattade Jay. Mamma sträckte fram sin hand och Louis skakade den artigt och log. Ett vitt vackert leende.
- Så kul, Allie trodde hon skulle bli ensam som "ungdom", kvittrade mamma. Men det blev du ju inte Allie, fortsatte hon och puttade mig i sidan.
Och där kom det som var så jävla typiskt för min babblande och öppna mamma. Tack för den, nu framstår jag ju ännu mer som en ensamvarg. Tack så himla mycket mamma! Ilskan kokade inom mig men jag klistrade på ett leende som jag riktade mot Louis och hans pratglada mamma, men inget leende kunde gömma mina blossande kinder.
- Tänk att Louis trodde likadant, svarade Jay men jag slutade lyssna på deras tjatiga babbel om allt mellan himmel och jord.
- Vilken strålande idé Martha, sa Jay och de båda vände sig mot mig och Louis som stod och sparkade en liten sten fram och tillbaka utan att egentligen förvänta sig att den andra skulle sparka tillbaka.
- Louis, du och...Jay såg på mig och log...Allie kan väl gå en sväng medan själva bröllopet pågår, ingen av er är ju intresserad av det i alla fall.
VA?!! Skämtade de. Jag skulle aldrig klara av att umgås med en såhär helt okänd människa. Det var ju emot mina naturlagar. Jag var inte längre lika säker på att min nya plan om sommaren var så genomtänkt som jag trott. Jag sneglade på Louis som gav sin mamma en skarp blick och jag kände hur det blossade från tårna och upp över öronen. Han ville ju självklart inte umgås med någon dum idiot som bara blev generad hela tiden, vem vill egentligen det.
...
När alla lämnat oss gick jag bort mot den låga sten muren och satte mig. Louis följde efter och satte sig han med. Han log men jag ville helst inte smila tillbaka, istället såg jag bort mot kyrkdörren där bröllopet nu antagligen var i full gång.
Trots att stämningen börjat stel var den mjuk när brudparet störtade ut genom porten och efter dem kom resterande nära och kära.
På något sett hade Louis lättat upp stämningen, först hade han dragit några torra skämt och trots att de var roliga behöll jag min neutrala min.
- Äsch, fan vad tråkig du är, hade han tjurigt sagt och då hade jag nästan fallit från muren av skratt.
Självklart hade mamma och Jay kommit fram till oss precis när Louis sagt det och trodde väl att vi var bästa vänner nu.
- Ni ser ju ut ha trevligt, flinade mamma och log mot oss.
- Det har vi, sa Louis självsäkert och jag kunde inte låta bli att le.
Yttligare en kvart gick innan alla fått in sina familjer i bilarna och visste vart de skulle. Naturligtvis var mamma sist in i bilen, tydligen hade hon något super viktigt att prata om med Jay som hon antagligen pratat mest tiden vi varit vid kyrkan. Hon var otrolig! Alltid skulle hon prata med alla om allt, ofta nämnde hon också mig och berättade om något pinsamt toalett besök eller mina dagisfasoner. Mamma var inte direkt den som skröt men hon hade ju allt, tyckte många, vackert och stort hus med trädgård och utsikt över vattnet. En stilig man med lön att försörja både hustru och dotter och att det ändå räcker till en resa då och då. En duktig och söt, det var så mammas väninnor beskrev mig har mamma berättat, dotter. Mamma gled omkring och umgicks med de andra hemmafruarna där skvallret öste ner som regnet här i England.
