Älska mig~ novell

 "Och ni vet när allt är sådär bra och inget behöver förändras, visst är det alltid då det gör det."

De flesta vuxna hade satt sig vid ett bord, om de inte sprang efter sitt barn vill säga, så mina föräldrar tyckte vi skulle göra detsamma. Utan förfrågning till mig eller något liknande tryckte vi oss ner där plats fanns. Jag hamnade mellan pappa och någon okänd person med mycket skägg och stora ögon. Det räckte med den synen för att få mig att vilja ge mig av, fast inte bara det såklart. Han var kanske jätte trevlig egentligen, men trängseln och alla högljudda människor gjorde mig yr och panikslagen. 

 

- Välkomna ska ni vara, hälsade plötsligt någon och det blev tyst runt borden. Längst fram,där alla kunde se dem, stod de nu gifta makarna. De log och höjde ett glas med okänd dryck i och hoppades att alla haft det trevligt än så länge och att det så skulle fortsätta bli.

Inuti mitt huvud suckade jag tyst, men försökte behålla en neutral profil. De här människorna ville bara att vi skulle ha det bra.

 Jag måste sluta se så förbannat pessimistiskt på allt och allihop, vad tjänar det till liksom? Att man slutar ensam med sina tusentals böcker som man läst flera gånger om. Det var ju inte direkt vad jag innerst inne önskade..

 

Vid 6-slaget serverades förätter från alla möjliga kulturer av kypare i vita, nystrukna skjortor och svarta byxor. Artigt tackade jag när något ställdes ner framför mig och försiktigt smakade jag på det. Det mesta var gott och enligt min smak och av Louis små leenden som slängdes snett över bordet, antog jag att han tyckte detsamma. 

Hela eftermiddagen flöt på rätt bra och flera runt omkring mig intresserade sig mer och mer av mig, vilket i och för sig både var positivt och negativt. 

Och ni vet när allt är sådär bra och inget behöver förändras, visst är det alltid då det gör det. 

Typiskt nog även denna gång. Klockan var runt halv 8 och de flesta njöt av sina varmrätter och berömde kyparna när de kom med mer. Sen plötsligt gled en bil in vid staketet och tutade onödigt högt. Ungefär som "titta på mig"- högt. Allas blickar vändes ditåt och ur en röd sportbil klev en brunett tjej i min ålder ut. Hon bar en en knäkort klänning och slängde lätt med håret, vilket fick mig att se ett ansikte jag aldrig någonsin kommer att kunna glömma. 

Bara ett namn och ett ord ekade i mitt huvud nu. Men det var omöjligt, varför, av alla människor på jorden, var hon här. Den människa, om det ens är rätt att kalla "henne" det, som jag minst av allt skulle vilja träffa på. 

- Sophi, utbrast Michelle, och det räckte för mig att lägga ihop ett plus ett. 

Paniken steg inom mig. Antagligen skulle hon inte våga göra något framför alla dessa människor, men hennes närhet väckte minnen jag aldrig mer ville uppleva.