Älska mig~ novell

"Hej Allie!

Vi har läst din jobbansökan och tror att du skulle passa perfekt i vår lilla butik som ligger i närheten av din bostad, och självklart hoppas vi att du ska trivas som fisken i vattnet. Måndag morgon klockan 8:00 är du välkommen till hos på Café Ray, där personal kommer att ta väl hand om dig. Hälsa bara från mig och visa dem lappen du fått av mig så kommer jag förbi någon gång på måndag eftermiddag.

Trevlig helg:)

Mvh Jessica!"

 Jag läste igenom mejlet flera gånger som för att försäkra mig om att det som stod var sant och att det inte fanns något mejl efter som berättade att allt bara var ett skämt. Men jag hade faktiskt fått jobbet! Dock bara tillfälligt, som ett sommarjobb men jag var ändå överlycklig.

 - Allie, mamma stod i dörröppningen, jag tittade upp från datorskärmen och mötte min henne med en vit handduk virad runt kroppen och håret hängandes i blöta testar över axlarna. Hon höll upp en vit klänning framför kroppen. Förutom vit var klänningen broderad med glitter, slingor och var axellös. 

- Den här, frågade hon, eller den här.

Hon visade klänningen hon höll i andra handen. Den var också vit men räckte ner till golvet och var öppen på ryggen. Längs halskanten satt en ljusrosa rad av pärlor. 

Jag tittade på dem noga, och hon bytte ofta för att jag skulle se skillnaden.

- Den långa med öppen rygg, bestämde jag mig för. Hon nickade till tack och gick tillbaka till sitt rum där jag hörde henne byta om. 

Jag däremot stängde av datorn och drog på mig min aprikosfärgade kavaj över den vita, flicksöta tunikan mamma tvingat på mig.

Egentligen hade jag inte velat följa med, vilket jag tydligt demonstrerat men varken mamma eller pappa hade gett sig. Bröllop var liksom inte min grej, det var bara sånt man såg på film enligt mig och förresten kände jag inte ens paret som skulle gifta sig, det enda jag egentligen visste var att kvinnan hette Michelle och att det var en väninna till mamma jag aldrig träffat. Dessutom var man tvungen att vara social för att folk inte skulle tro att man var ett psykfall med sociala problem, och det skulle jag väl inte direkt kalla mig själv, men jag gillar att vara själv och inte dra till mig för mycket uppmärksamhet. Det var ju därför jag hade valt att ansöka om jobb på Café Ray. Där skulle jag vara inne på lagret och beställa varor, inte springa runt och locka kunder.

- Älskling, kan du hjälpa mig lite, ropade pappa från badrummet.

Mamma och pappa hade alltid svårt att veta vad det skulle ha på sig och de behövde alltid någon annans råd, var det snyggt, för mycket eller alldeles lagom. Själv avskyr jag när folk bestämmer vad jag ska ha på mig, så tunikan mamma köpt till mig var bara av ren snällhet jag satt på mig, och jag brukar inte ha problem med vad som passar och inte passar mig. Min garderob är full av kläder jag trivs i och de passar alla perfekt. Vissa kallar mig fashionista för att jag springer runt i dyra och snygga kläder men jag skulle aldrig kalla mig själv för det, jag menar jag lägger aldrig ner massvis av timmar på vad jag ska bära och andras åsikter? Puh, de hade jag fått nog av på mellanstadiet av de människor som påstod vara bättre än mig. Det var då jag fick nog av vad folk tyckte. Jag stängde igen mina små öron och ögon från alla kommentarer och blickar, istället fortsatte jag som jag alltid gjort. Klädde mig som förut och gled omkring ensam med mina hörlurar på högsta volym. Många beundrade mig nog över mitt revolt, men de i överklassen hatade mig mer och tog till våld, vilket fick mig att gömma mig lite mer i skuggan, men min klädstil skulle då fan inte bytas på grund av små vidriga kryp som klädde sig i sina gamla trasor och sprang omkring med fejset fullt av för mycket brunkräm och mascara så det skulle räckt åt tio pers.

    I badrummet stod pappa och valde mellan en marinblå eller röd slips.

- Åh, gumman du som har stil, kan inte du hjälpa mig välja, sade han när han fick syn på mig och vände sig mot mig med slipsarna i vädret.

- Röd, muttrade jag och gick. 

    "Du som har stil" 

    Det var så typiskt pappa att säga något sånt och det irriterade mig så vansinnigt. Irriterat gick jag ut i vår trädgård och såg bort mot horisonten. Solen stod högt eftersom klockan bara var halv ett och bröllopet skulle gå av stapeln om nästan en timma. Antagligen kände alla varandra, men så hade vi mig som inte skulle känna någon annan än de som skapat mig. Det skulle bli så pinsamt, jag kunde se allt framför mig, hur jag stapplar fram där bakom mamma och pappa som glatt vinkar åt allihopa och kramar om brudparet, sedan kommer Michelle fram till mig som om vi vore bästisar och hälsar mig välkommen och sen får jag sitta vid barnbordet och skämmas medan de andra glatt roar sig och dricker lite vin tills de blir lite vingliga och kanske till och med hånglar upp fel partner.

    Så sjukt pinsamt, allt kommer bara blev en katastrof. Men så finns alltid den där lilla rösten om mina nya förhoppningar för sommaren.

    Se saker och ting positivt Allie, var social och öppen. Bjud in alla,oavsett.

    Jag satte mig ner i en solstol och såg ut över vår gröna gräsmatta, de stora buskagen och det vitmålade staketet som stängde ute omvärlden, det vill säga vattnet som som låg nedför en liten backe, där småbarnen ofta lekte med sina nytäljda tråbåtar och hojtade glatt när deras båt får fart. Jag studerade dem ofta på sommaren när jag satt i trädgården och läste eller sola, då vädret var hyfsat vill säga.

På hösten och vintern var barnen och leker någon annanstans, antagligen i någon löv eller snöhög, och jag ser dem inte förrän våren börjar blomma och sommaren slutligen tar vid. Det glädje mig otroligt nog, trots att jag inte kände dem, men så fort jag såg ett glatt barn kramade en varm hand om mitt hjärta och bäddade det lugnande. Jag var så glad att de inte behöver stänga ute alla blickar eller kommentarer. Någon gång har de till och med vinkat till mig men sedan glatt fortsatt. Det är ju kul att någon uppskattar en.

    Tjugo i två startar pappa bilen med rasande fart, det är lite konstigt för idag är vi bara tio minuter sena, och det är ju rätt normalt antar jag. Men jag säger inget utan gör allt för att hålla humöret uppe. Lyssna på musik, det är det som gör mig på bra humör så jag tar fram min IPhone ur fickan, sätter hörlurarna i öronen och trycker på musiken.

    Part of me -Katy Perry. 

    Det är en av mina favoritlåtar. På alla sätt och vis, jag älskar hur hon beskriver allt som om det vore jag. Det känns så äkta och jag lever mig alltid in i låten, oavsett var jag lyssnar på den.

- Fick vi med allt, tjatar mamma i passagerarsätet. Jag och pappa hummar "att ja det fick vi". 

- Visst men skyll inte på mig om något är glömt då, suckar hon och tar upp en spegel ur sin handväska och målar på sina röda läppar med lite glans, vilket får hennes redan perfekta utseende att stråla.

    Att jag är avundsjuk på hennes utseende skulle jag aldrig erkänna för någon mer än mig, mist henne själv. 

    När jag gick i skolan fick jag alltid höra hur ung och vacker min mamma var, jag avskydde henne ett tag när mitt ansikte var prickigt av lysande finnar, men jag gömde mig bakom mina kläder och tillslut försvann min ångest över hur jag såg ut i ansiktet och jag bestämde mig för att kläder var min passion.

    Efter tjugo minuter stannade pappa utanför en pampig kyrka där flera familjer stod och pratade. Jag försökte urskilja människorna och i alla fall gissa hur gamla de var. De flesta var väl i mina föräldrars ålder, resten var barn, mest flickor, mellan fem och sju år. De sprang omkring och körde kull fastän de var klädda i fina ljusrosa klänningar med blomstrande mönster och svarta kavajer med en söt liten barnfluga.

    Mamma hälsade trevligt på alla, antagligen kände hon de flesta eftersom hon bara presenterade sig för några. Ibland kunde jag höra mitt eget namn nämnas och jag försökte mig på ett leende. 

- Jay! Mark! Utbrast hon plötsligt och kvinnan som mamma kallat Jay log glatt när hon fick syn på oss, än en gång försökte jag le. 

- Martha, utbrast även Jay och de båda kramade om varandra och skrattade.

- Det var länge sedan.

- Ja verkligen, babblade de på. 

Mark och pappa hälsade på varandra och började genast prata om något jag inte ens orkade vände uppmärksamhet till. Istället sneglade jag på vad jag antog var deras son. Han hade brunt kortklippt hår och, blå/grå ögon. Han var snygg, helt klart. Jag tillät mig inte ofta att tänka så om killar i min egna ålder eftersom jag alltid rodnade. 

- Men Gud, förlåt Jay, det här är min dotter Allie, sa mamma plötsligt och Jay granskade mig och log.

- Trevligt att träffas, sa hon och så vände hon sig mot killen bredvid henne.

- Det här är Louis, min son, skrattade Jay. Mamma sträckte fram sin hand och Louis skakade den artigt och log. Ett vitt vackert leende.

- Så kul, Allie trodde hon skulle bli ensam som "ungdom", kvittrade mamma. Men det blev du ju inte Allie, fortsatte hon och puttade mig i sidan. 

    Och där kom det som var så jävla typiskt för min babblande och öppna mamma. Tack för den, nu framstår jag ju ännu mer som en ensamvarg. Tack så himla mycket mamma! Ilskan kokade inom mig men jag klistrade på ett leende som jag riktade mot Louis och hans pratglada mamma, men inget leende kunde gömma mina blossande kinder.

- Tänk att Louis trodde likadant, svarade Jay men jag slutade lyssna på deras tjatiga babbel om allt mellan himmel och jord.

 - Vilken strålande idé Martha, sa Jay och de båda vände sig mot mig och Louis som stod och sparkade en liten sten fram och tillbaka utan att egentligen förvänta sig att den andra skulle sparka tillbaka.

- Louis, du och...Jay såg på mig och log...Allie kan väl gå en sväng medan själva bröllopet pågår, ingen av er är ju intresserad av det i alla fall.

    VA?!! Skämtade de. Jag skulle aldrig klara av att umgås med en såhär helt okänd människa. Det var ju emot mina naturlagar. Jag var inte längre lika säker på att min nya plan om sommaren var så genomtänkt som jag trott. Jag sneglade på Louis som gav sin mamma en skarp blick och jag kände hur det blossade från tårna och upp över öronen. Han ville ju självklart inte umgås med någon dum idiot som bara blev generad hela tiden, vem vill egentligen det.

 ...

    När alla lämnat oss gick jag bort mot den låga sten muren och satte mig. Louis följde efter och satte sig han med. Han log men jag ville helst inte smila tillbaka, istället såg jag bort mot kyrkdörren där bröllopet nu antagligen var i full gång.

    Trots att stämningen börjat stel var den mjuk när brudparet störtade ut genom porten och efter dem kom resterande nära och kära.

    På något sett hade Louis lättat upp stämningen, först hade han dragit några torra skämt och trots att de var roliga behöll jag min neutrala min. 

- Äsch, fan vad tråkig du är, hade han tjurigt sagt och då hade jag nästan fallit från muren av skratt.

     Självklart hade mamma och Jay kommit fram till oss precis när Louis sagt det och trodde väl att vi var bästa vänner nu.

- Ni ser ju ut ha trevligt, flinade mamma och log mot oss.

- Det har vi, sa Louis självsäkert och jag kunde inte låta bli att le. 

    Yttligare en kvart gick innan alla fått in sina familjer i bilarna och visste vart de skulle. Naturligtvis var mamma sist in i bilen, tydligen hade hon något super viktigt att prata om med Jay som hon antagligen pratat mest tiden vi varit vid kyrkan. Hon var otrolig! Alltid skulle hon prata med alla om allt, ofta nämnde hon också mig och berättade om något pinsamt toalett besök eller mina dagisfasoner. Mamma var inte direkt den som skröt men hon hade ju allt, tyckte många, vackert och stort hus med trädgård och utsikt över vattnet. En stilig man med lön att försörja både hustru och dotter och att det ändå räcker till en resa då och då. En duktig och söt, det var så mammas väninnor beskrev mig har mamma berättat, dotter. Mamma gled omkring och umgicks med de andra hemmafruarna där skvallret öste ner som regnet här i England.