Älska mig~ novell

       

                 

                  Social. Utåtriktad. Pratsam. 

Den natten drömde jag om Louis. Vi kastade stenar vid vattnet och åkte runt i London. Det var som om min dag spelades upp igen, tills han fick reda på vem jag egentligen var. Hans ögon blixtrade till och jag vaknade med ett ryck! Sömnigt letade jag efter min mobil och fick se att klockan var halv åtta på morgonen. Irriterat satte jag mig upp i sängen, när skulle jag någonsin kunna få sova till klockan 11, som vanliga tonåringar? När skulle alla drömmar om hat egentligen ta slut?

På golvet vid min säng stod mina gråa tofflor och på kroken bredvid dörren hängde min kära munktröja med hälsningen “HEY” på. Den munktröjan måste vara en av de fulaste jag äger, med tanke på den gula smilysen på ryggen, men inuti var den så otroligt fluffig och jag kunde inte låta bli att älska den. Jag satte fötterna i tofflorna och drog tröjan över huvudet. I en springa mellan mina ljusrosa gardiner kunde jag skymta solens värmande strålar, och när jag drog bort gardinerna bländades jag av den väldiga solen. Ute på gatan fick jag syn på en kvinna ute med sin hund och en pojke som cyklade någon meter framför dem. De senaste dagarna hade varit varma och jag fick hela tiden syn på folk, som tydligen bodde i närheten av mig men som jag aldrig tidigare sett. Detta var något som gjorde att jag hela tiden kände mig iakttagen och helt ärligt höll jag mig helst på mitt rum, men om mamma tvingade ut mig satt jag helst nere vid vattnet än på gräsmattan.

Hur som helst hasade jag mig ner för trappan och fick till min förvåning se att det var tomt i köket. Aldrig hade jag tidigare varit vaken innan min egen mor, som var morgonen själv. På något sätt påverkade det här mig för mina fötter ville inte röra sig mot kylskåpet, istället vandrade mina fötter mot mammas och pappas rum. Dörren stod på glänt och under ett av täckena kunde jag se pappas kaluffs sticka upp och jag kunde höra hur han andades tungt. Bredvid honom var det tomt och täcket låg slarvigt och liknade en tjock mask.

   Förmodligen var mamma alltså ute på vift någonstans och jag gick ut till köket igen.

  Ur kylskåpet och fram i glas och skålar fixade jag iordning min frukost och satte mig ensam ner vid det vita köksbordet. Jag var inte särskilt hungrig men yoghurt med kiwi och ett glas juice var det bästa jag visste, så att äta upp det jag gjort blev inte något större problem. Förutom mitt tuggande, drickande och pappas mummel från sovrummet så hörde jag inte mycket mer. Då och då kvittrade en fågel utifrån.

Det var söndag. Söndagar var dagar då jag vanligtvis inte gjorde någonting och den här skulle inte direkt bli annorlunda. Ensamt strövade jag omkring i huset, läste en bok, gick en promenad. Allt ensam och med hörlurar instoppade i öronen och med musik på hög volym. Det här var en av de få saker jag uppskattade med att inte vara så omtyckt. Jag kunde vara ensam i princip hur mycket jag ville med tankar som flög omkring i huvudet på mig.

När jag gick min promenad längs vattnet och en liten bit inne i staden som var på ungefär sju kilometer tänkte jag. Jag tänkte mer än vad jag vanligtvis brukade göra. Men idag snurrade så mycket runt inom mig att jag knappt insåg vart jag gick. Louis och mitt möte spelades om på repeat i min hjärna, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle överleva min första arbetsdag.

   Social. Utåtriktad. Pratsam.

Klockan fem över sex den eftermiddagen satt jag i min fotölj på mitt rum och stirrade på orden som stod i boken. Denna bok måste vara den bästa som någonsin gjorts tänkte jag och såg framför mig Hazel Grace och Augustus Waters på resturang i Holland. Plötsligt rycktes jag till verkligheten då min mobil vibrerade till på det lilla brickbordet till höger om mig. Jag stängde igen boken och räckte mig efter mobilen och såg att Louis skickat ett meddelande. Inom mig bubblade en underlig känsla till, en känsla av att vara eftertraktad kanske?

“Lust att ses imorgon?” Läste jag och den underliga känslan övergick till något ännu mer bubblande och ...ivrigt?

Självklart ville jag träffa honom, men imorgon var min första arbetsdag. Dock skulle den nog inte hålla på längre än till fyra.

“Visst, men jag jobbar till runt 4, kan du efter det?” Jag funderade en stund innan jag skickade iväg det. Så fort jag tryckt på skicka ångrade jag mig… Jag läste om och om igen meningen jag skickat och tyckte inte alls om den. Fan. Plötsligt ploppade ett nytt meddelande upp i vår chatt och det stod;

“Kvällsutflykterna är de bästa. Jag kan hämta dig hemma hos dig runt 7?”

Jag blev tvungen att andas ut flera gånger och bita mig i läppen för att inte skrika. Meddelandet var det gulligaste jag någonsin fått och jag kände mig för första gången på väldigt länge omtyckt och efterlängtad.

“Det blir toppen :)”

Den kvällen gick jag och lade mig tidigt efter att ha ätit middag med mamma och pappa. På bordet hade det stått en bukett med nya blommor. Rosa tulpaner, vilket jag visste var mammas favoriter.

När jag låg i sängen och satte klockan på kvart över sex suckade jag. Tillbaka till vardagen, eller ja nästan i alla fall, det var ju fortfarande sommar. Men från att ha slutat skolan till att direkt börja, eller i alla fall testa, jobba. Självklart borde jag vara glad eftersom att det idag inte är lätt att få jobb var som helst, men ja, har man en mamma med alldeles för många kontakter så var det i princip fixat. Att jag skulle jobba på ett café hade väl inte direkt varit mammas förstahandsval för de hon pratat med hade för det mesta varit kontornissar. Själv var jag glad att jag skulle slippa ruttna bort på ett stelt och ljust kontor.

   Cafét har ju däremot klass, jodå det har mamma sagt ett antal, typ hundra gånger. Kanske för att mest försäkra sig själv om det men i hennes tankar tänker jag som henne, det klart Allie vill jobba där det är rent, med människor som sträcker på sig och är stolta! Oh ja, det vill hon verkligen! Om min mor egentligen skulle veta hur mycket jag hatade alla de vita möblerna som invaderade vårt hem och hur mycket jag hatade att ha en perfekt gräsmatta. En gräsmatta är inte perfekt om man ställer krukor på en gulnad fläck eller sätter upp ett och annat för att täcka. Men det är något min mamma inte förstår. För henne är det bara att täcka över, fylla i, sminka över, släta till. Perfekt på ytan. Perfekt för andra och sig själv. Vad mer skulle behövas.

   Om min mamma skulle veta vad jag egentligen tyckte, tänkte och kände skulle hon förmodligen kasta ut mig och påstå att hon måste fått fel dotter på BB för 19 år sen.

Ett klagande och högt ringande väckte mig. Högljutt suckade jag och sträckte mig efter den ringande telefonen. Jag stängde av och slängde telefonen bredvid mig. Att det redan var morgon höll på att döda mig, för plötsligt fick jag för mig att det hela bara varit en dröm. Jag skulle inte till något café och jobba, det var självklart skolan som gällde. Allt var som det alltid varit. Jag var helt plöstligt klarvaken och slängde av mig täcket och sprang fram till mitt nattduksbord och öppnade locket på min dator. Med dunkande och ångestfyllt hjärta öppnade jag min mail och hittade direkt meddelandet där det stod att jag skulle jobba, idag klockan åtta skulle jag vara där. Trots att jag klart och tydligt kunde läsa mailet vägrade värken kring mitt hjärta att släppa och jag gick nervöst in i badrummet.

I spegeln mötte jag en pigg men aning skärrad bild av mig själv. Det här är pinsamt tänkte jag, ångestattacker när jag inte ens är i närheten av att befinna mig i de sortens situationer.

Jag tvättade av mitt ansikte och hoppades på att ögonen skulle sluta sticka ut.