Älska mig~ novell

"- Du är verkligen inte som alla andra."

   Halv elva kom Finn in genom dörren. Han log ett strålande leende när han fick syn på mig bakom kassan.

- Första dagen på jobbet och du har redan fått lära dig det svåraste, skrattade han när han kom närmare.

- Ja, vi är ju lite kort om folk så..

- Ojoj!, ingen pik där eller så, flinade han och drog sin hand genom det mörkbruna håret.

   När han gjorde så spändes hans armmuskler och jag kunde inte låta bli att fantisera över hur hans mage såg ut under den tröjan. Jag kom dock på mig själv i tid, att sluta stirra på honom. Men det var svårt eftersom att han såg så oerhört bra ut. Han måste verkligen vara modell.

   Hope kom ut genom svängdörren som ledde in till de privata delarna av cafét. När Finn fick syn på henne log han men hon muttrade bara ett lågt hej. Hon var verkligen annorlunda med mig jämfört med sina riktiga arbetskamrater. Det gjorde mig otroligt nyfiken men det var väl en hemlighet hon ville hålla för sig själv. När hon gått förbi oss gav hon mig en diskret nick mot köket.

- Öh, jo, jag måste gå på toa, men du kan väl ta över en stund, sa jag till Finn.

- Absolut, snart är det rusning och då vill du inte stå här, svarade han och blinkade finurligt med ena ögat. Jag log bara ett litet leende till svar och skyndade sedan in genom svängdörren. Jag förstod mig inte på Finn. Antingen var han bara allmänt öppen och hade en härlig personlighet, eller så försökte han att flörta med mig. Det sista verkade inte direkt som ett alternativ, vem ville egentligen flörta med mig.    

   Samtidigt log han likadant mot Hope, så det första alternativet var ytterst troligt.

   Jag undrade vad Hope ville, men eftersom hon inte kom in direkt tog jag upp min mobil i bakfickan. Jag hade känt hur den vibrerat några gånger men jag hade inte haft tid eller lust att kolla vad jag fått. Nu ville jag däremot se, för även om jag hade svårt att erkänna det för mig själv, så hoppades jag att något sms var från Louis.

   Det första som ploppade upp när jag låste upp mobilen var ett meddelande från pappa.

“Ledsen Allie, men jag fick ett oplanerat och superviktigt möte klockan fyra så jag har ingen möjlighet att hämta dig. Klarar du dig? Du löser det på något sätt, du är ju min tjej!”

   Han kunde inte vara seriös? Hur hade han tänkt att jag skulle fixa det? Jag hade inget busskort eller någon som helst erfarenhet av hur man åkte buss i London.

   Jag suckade högt. Mest av allt irriterade jag mig på hans sätt sluta sms:et. Som om det hjälpte att jag var hans dotter, det var ju inte direkt som om jag hade någon bil eller kunde vägen hem bara för det…

   En till högljudd pust lämnade min läppar och jag knappade in ett “jag löser det :)” till honom. Allt för att han skulle slippa oroa sig, som om han någonsin ens gjorde det.

   Jag hade fått tre till sms. Två av dem berättade hur ful jag var, men jag orkade inte bry mig, för jag hade ett oöppnat från Louis. Nervös och glad öppnade jag det.

“HEJ ALLIE! Ät inget innan vi ses, jag fixar det ;)” Hans sms gjorde mig alldeles varm. Louis skulle alltså på något sätt bjuda mig på mat. Jag skrattade för mig själv.

   Två sekunder senare kom Hope in. Hennes klänning såg ut att vara blöt, och för att inte tala om hennes ansiktsuttryck. Något hade hänt.

- Jävla idiot, svor hon och gick fram till köksbänken där en rulle med hushållspapper stod.

- Vad hände, frågade jag försiktigt.

   Hon vände sig om och såg matt på mig.

- Någon himla tönt spillde läsk på mig och jag svär att han gjorde det med flit. Jag svär på Gud, om han nu finns, att jag skulle strypa honom om det inte inneburit att jag kunnat förlora mitt jobb. Hon suckade högt.

- Ajdå… Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

- Jag har inte tid med det här… Snart är det rusning och då kommer kaoset. Jag är ledsen men jag kommer hålla mig här inne nu, hon nickade mot rummet med de gula väggarna. Du och Finn får ta hand om serveringen, det borde ni klara.

- Visst. Kan du bara visa hur du lyckas hålla sådär många tallrikar.

   Hope log och tog fram tre tallrikar sedan började hon visa hur hon med hjälp av tummen och lillfingret höll en tallrik på plats och att hon tackvare det kunde använda sin hand som ett avlastningsbord för flera tallrikar. Imponerat såg jag på och försökte även jag mig på hennes trixs. Jag visste att det inte bara var hon som bar sig åt på det här viset, jag hade sett andra servitriser göra det samma, men hennes sätt att göra det såg bara så himla mycket bättre ut än alla andras. Hennes sätt fick det att se så oerhört lätt ut, vilket var raka motsatsen.

- Hur klarar du det här? frågade jag efter att nästan ha tappat fyra tallrikar.

- Övning ger färdighet, svarade hon och räckte mig en bricka. Ta den här om det blir lättare. Sedan försvann hon. Jag fick inte reda på vad hon egentligen ville säga eller visa mig.

   Nervöst försökte jag stapla tallrikarna med hjälp av mina händer igen. Det gick bättre, mycket bättre, men jag var fortfarande otroligt rädd för att göra bort mig framför alla. Jag tog ett djupt andetag och försökte igen och just som jag lyckades rätt bra fick Finn mig att hoppa högt. Han hade stuckit in huvudet genom svängdörrarna och ropat mitt namn.

- Shit vad du skräms, utbrast jag och ställde fort ner tallrikarna igen.

- Förlåt, men kaoset är snart här, du måste ut. Vad hände med Hope?

Jag nickade mot rummet med de gula väggarna och han förstod.

- Ser ut som om vi får klara oss själva här ute då.

- Det var precis vad hon sa. Men någon måste ju baka, försvarade jag Hope.

   Finn log sitt bländade leende och nickade åt mig att komma ut. Jag hade ju inte direkt något val, så jag följde med honom ut och till min förskräckelse ringlade en ganska lång kö efter kassan och Finn gjorde allt han kunde för att lugna kunderna.

   Jag däremot förflyttade mig runt och såg till att inga tallrikar stod på tomma bord eller att diskvagnarna, där vissa kunder snällt nog faktiskt ställde sin disk, inte var fulla. Om de var det rullade jag in vagnen, tömde den fort som blixten och bad Hope att göra dom rena när hon hade tid.

   Jag rörde mig utåt där jag såg att ett bord stod belamrat med använda tallrikar och kaffekoppar. Efter att ha gjort det i nästan två timmar så hade jag fått in knycken och svängde i slalom runt kunderna som besvärat letade platser. Café Ray var inte ett särskilt stort café, trots det strömmade det in och ut folk i princip hela tiden. Cafét var absolut mysigt och Finn var mycket charmig bakom kassadisken, men efter allt jag hörde när jag rörde mig vid de fulla borden kom jag fram till att det måste vara Hopes delikatesser som lockade som mest. Inte nog med att de såg fantastiska ut, jag hörde det också lite här och var. Några gånger hade till och med kunder stannat mig och velat att jag skulle hälsa “bagaren” att de smakade utsökt. När jag sa att jag absolut skulle hälsa henne det såg de ännu mer chockade ut. Varför vet jag inte, jag gick bara vidare.

   När klockan slog halv sex var det betydligt mindre folk, Finn hade till och med hunnit med att lära mig hur kaffemaskinen fungerade.

- Vi stänger vid sex, sa plötsligt Finn till mig.

   Inombords släpptes en otrolig lättnad. Hela mina armar, händer och fingrar värkte. För att inte tala om mina fötter som varit instängde i mina skor alldeles för länge. På hälen kunde jag känna hur ett skavsår började att gro.

- Åh okej… svarade jag.

   Fem minuter senare kom Hope ut till oss för första gången sedan hon lämnat mig med famnen full av tallrikar. Hon såg helt utmattad ut, för att inte tala om varm. Jag hade flera gånger behövt säga åt henne vad som behövdes mer av och därefter fått hämta det hos henne. Rummet med de gula väggarna hade varit bastuvarmt på grund av alla påslagna ugnar och mjöl, socker och glasyr hade fyllt rummets golv och arbetsytor. Varje gång jag gått in hade värmen slagit mig som en örfil och jag förstod inte hur hon stod ut att hela tiden vistas där.

  Hope stirrade på oss med tomblick och slog sig ner på en stol bakom disken. Hon såg verkligen helt färdig ut och jag förstod henne.

- Hur har det gått? mumlade hon. Hennes röst var inte längre fylld med samma energi. Jag antog att det var på grund av hur hon slitit, men en liten röst i bakhuvudet sa mig att det också hade med Finn att göra. När jag kom och Amanda pratade med henne var hon likadan. Jag förstod inte varför hon var pratsam och “glad” med mig som hon bara känt en dag.

- Vi har överlevt, svarade Finn och gav mig en blink, vilket gjorde mig lite nervös. Hela han utstrålade någon sort charm som fick alla på fall. Förutom Hope. Kunderna hade liksom bländats av hans leende och karisma. Jag tror att de glömde att de stått i kö väldigt lång tid, för varje gång någon lämnat kassan hade de sett mycket gladare ut.

   Hope nickade lite slött och såg sig om. Kvar fanns kunder runt tre bord.

- Ni kan åka vid sex, jag stänger och fixar det sista, sa Finn när han såg Hopes blickar på de kvarvarande gästerna.

- Tack, svarade hon tyst men höjde huvudet och log ett halv leende.

   När jag tänkte på att dagen snart var slut insåg jag att jag fortfarande inte visste hur jag skulle ta mig hem. Pappa hade inte direkt skickat något meddelande att han bara skämtat och självklart skulle komma och hämtade mig i sin perfekta bil.

- Vet ni någon buss jag kan ta hem? Jag bor i södra delen av stan.

   Finn såg ut att fundera en stund men Hope såg direkt på mig och sa;

- Du kan åka med mig, jag ska ändå åt det hållet.

   Finn såg en aning chockad ut men besvärade inte någon av oss genom att nämna det. Jag frågade dock om det verkligen var okej och Hope nickade. Finn vände sig och började torka av kaffemaskinen och då log Hope ett leende jag visste var äkta och det gjorde mig så otroligt glad. Jag mimade tack till henne innan jag vände på klacken och gick en runda för att kolla om jag missat någon disk. På vägen ut såg jag att klockan var kvart i sex och min kropp skrek av glädje. En längtan efter att träff Louis fick mig också att bli glad inombords. Jag förstod inte vad det var med Louis som gjorde mig glad. Kanske var det tanken på att äntligen ha en vän- om jag nu kunde kalla honom vän, eller om det var tanken på att inte vara lika ensam längre. Jag visste inte.

   Sällskapet som satt utomhus lämnade sitt bord precis när jag gick och de hälsade att de var mycket nöjda.

- Tack så mycket, välkomna åter, svarade jag och log mot dem. Sedan började jag plocka ihop deras disk och jag hörde hur dörren öppnades och när jag sneglade mot dörren fick jag syn på Finn. Han gick mot mig och till min förvåning började han hjälpa mig.

- Tack, sa jag utan att våga titta upp på honom. Något hände verkligen när han var i närheten.

- Jag gör bara mitt jobb, svarade han och jag kunde höra hur han log, trots att jag inte såg på honom.

- Lust att hjälpa mig att plocka in borden efter att vi är klara med det här, frågade han och nickade mot serveringen.

- Visst, absolut, jag ska bara.., jag nickade inåt och plockade med så mycket disk som möjligt. Han följde mig tätt i hälarna med resterande disk.

- Jag tar det. Det var Hope som mötte upp oss. Hon nickade mot bordet i personalköket och vi ställde ner det vi burit och utan några fler ord gick vi ut igen och började ställa iordning borden.

- De ska stå på ett speciellt sätt, det är inte direkt krångligt, men bara så du vet, sa Finn när jag lyfte upp en stol.

- Okej, lust att visa mig?

   Han skrattade lätt och drog bord och stolar åt sidan och började stapla dem. Jag tittade noggrant på och försökte sen göra det själv. Det här såg också ut att vara lättare än vad det var.

- Vänd på stolen, den står åt fel håll, flinade Finn när jag nästan aggressivt försökte få min stol över en annan stol.

- Åh… När jag såg hur han tittade på mig började jag gapskratta. Under tiden han hade tittat på mig hade han ställt stolen som jag gjort.

- Vänd stolen, klämde jag ur mig mellan mina skrattsalvor.

   Han såg oförstående på mig, tills han vände blicken mot stolen.

- Åh…

   Vi båda föll in i någon sorts skratt-trans och det var svårt att sluta, för så fort någon av oss försökte sig på ett “serious-face” blev det hela bara ännu roligare. Egentligen var det kanske inte saken i sig som fick mig att skratta från början utan att jag för en gångs skulle kände att jag tillhörde någonstans. Hur underligt det än låter, med allt jag gått igenom så tog det inte längre tid än en arbetsdag att lita på Finn och Hope. Det var skrämmade, för jag hade inte tillåtit mig att göra det förut, men nu var det som om jag inte hade något val.

   Slutligen fick vi stopp på vårt skrattande, vilket var tur, för i nästa stund kom en äldre dam och herre ut och vi sa hejdå till dem och hälsade dem välkomna åter.

   När vi var klara med att ställa iordning bord och stolar hade även den sista kunden lämnat oss.

- Klockan är sex, ni kan åka nu, sa Finn när jag och Hope torkade av borden inomhus.

- Är det säkert? Jag menar, så lång tid kan det väl inte ta om vi hjälps åt?

   Jag hade ingen aning om vad jag babblade om, det kunde ta en timme till, mer kanske och jag föreslog att jag kunde stanna kvar, fastän att jag bestämt en tid med Louis.

- Jag är helt säker. Ni har slitit tillräckligt idag. Och där kom en till blink och jag log.

- Bra, kom Allie. Hope hade inga tankar på att stanna mycket längre.

- Öh, okej. Jag följde efter Hope och sa hej då till Finn påvägen.

- Hejdå. Ses imorgon, svarade han.

   Jag hängde av mig mitt förkläde där jag hittade det och följde sedan med Hope ut genom bakdörren. När jag kom ut i friska luften satte jag fötterna på en smal grusväg som kantades av blommor och buskar i alla färger. På båda sidorna av mig bredde en gräsmatta ut sig och här och var stod lite parkbänkar. Vi gick dock inte ut på gräset utan fortsatte följa grusvägen som slutade precis utanför ett fyrkantigt hus med enkel fasad. Jag antog att det var ett garage, vilket visade sig vara rätt när Hope drog upp sina nycklar och låste upp. Innan för den enkla fasaden stod flera bilar parkerade som vi bara gick förbi. Tillslut stannade vi utanför en mörkblå bil som såg ut att ha några år på nacken.

- Den må se lite gammal ut, men den går som en ny, försvarade Hope sin bil.

- Den är jättefin. Äldre bilar är mycket charmigare.

   Hope log lite lätt mot mig.

- Jag tycker bättre om ärlighet, svarade hon kort.

   Shit, hon trodde verkligen inte att jag tyckte om den. Helt ärligt tyckte jag bilen var otroligt fin. Mycket finare än vad de bilar jag vanligtvis åkte i var.

- Jag menar det. Min mamma och pappa har bara nya bilar och jag hatar dom. Jag hatar att åka i dom.  

   Hope såg skeptiskt på mig men sen sa hon;

- Du är verkligen inte som alla andra.

   Det fick mig att stelna till. Vad menade hon med det?

- Vad menar du, frågade jag försiktigt samtidigt som vi båda satte oss i hennes bil.

- Du är inte som alla andra. Du… Jag vet inte hur jag ska förklara, men du är mer som mig än någon annan jag någonsin träffat. Jag ser rakt igenom dig, eftersom jag är likadan. Du kan inte lura mig, hur mycket du än ler.

   Det hon sa kändes till en början helt knäppt men när jag funderade en stund insåg jag att vi var lika. Bara det att jag tagit steget att försöka bli någon annan. En bättre Allie.

- Jag… Jag har aldrig direkt passat in någonstans, hur gärna jag än velat det… Orden flög ur mig som jag just berättat att jag hette Allie. I så många år hade jag gått och tryckt med mina innersta tankar. Hållit mina hemligheter för mig själv och så plötsligt dök Hope upp och såg allt som om det stod skrivit i min panna.

- Jag vet hur det känns… Jag har alltid hatat att leva, jag har aldrig haft någon hos mig. Mina föräldrar brydde sig aldrig. De låtsades inte ens om att bry sig. Sen träffade jag Jessica och hon erbjöd mig ett jobb på Ray’s. Det var i princip det bästa som någonsin hänt mig, ändå har jag aldrig lyckats att passa in. Hur jag än försökte och hur mycket de andra än ville så gick det inte. Det går fortfarande inte. Som du kanske såg idag.

   Jag försökte smälta allt hon sagt till mig och samtidigt komma på något att säga. Det var absolut inte det lättaste.

- Mina föräldrar bryr sig inte heller, de låtsas bry sig men är värre, jag lovar. De lever i sin egna bubbla. Lever sina egen liv. Som om jag inte ens fanns där…

   Hope startade bilen och väntade på att jag skulle fortsätta. Och det var inte ens svårt.Jag berättade om min skoltid. Hur ingen märkte. Hur ingen brydde sig. I hela mitt liv hade jag alltid trott att ingen skulle förstå, men Hope förstod. Hon förstod precis allting och hon sa alla rätta saker.

- När jag var liten önskade jag att jag hade något syskon eller i alla fall någon vän som kunde hjälpa mig, men jag vet inte om jag vore samma person idag i så fall. Jag vet att mitt liv förmodligen skulle vara lite gladare, men jag vet inte om jag skulle vilja ändra vem jag är. Jag gjorde mina dreads för att det var hur jag ville se ut. Om jag hade haft någon som hjälpt mig vet jag inte om jag skulle sitta här idag, i de här kläderna, med det här håret.

   Hon beskrev verkligen mina tankar.

- Jag vet… Jag har tänkt så där flera gånger.

   Hope svängde ut bilen på motorvägen och vi kunde höra hur vinden susade utanför och vi kunde se fåglarna flyga fritt utanför.

- Hur kommer det sig att du vill förändra dig själv? frågade Hope när vi varit tysta en stund.

   Jag ville inte förändra mig själv, jag ville förbättra. Förstärka mig själv.

- Förbättra. Jag vill förbättra mig själv, inte bli någon annan.

   Hope blev tyst en stund innan hon slutligen sa;

- Varför? Vi är i princip vuxna. Vi kan ta och glömma all skit, du kan flytta hemifrån när som helst.

- Jag kan inte bara glömma. Allt finns fortfarande runtomkring mig. Jag tänkte på sms:en jag fått. Jag har inte ens pengar till att bo ensam. Jag vägrar att ta mina föräldrars pengar, oavsett om de har så det räcker att försörja mig i tre bostäder...

- Jag vet att det inte går att glömma så lätt. Speciellt inte när man är kvar i skiten. Det är därför jag tänker dra. Snart faktiskt, jag har tröttnat på London. Min dröm är att bo i Mexico eller San Francisco.

   Hennes ögon glittrade av längtan när hon sa det och jag förstod, jag förstod verkligen att hon ville härifrån, att hon verkligen ville glömma allting. Varför hade jag aldrig tänkt på det förut? Hur kommer det sig att jag aldrig tänkt tanken på att dra? Kanske för att jag trodde allt skulle få ett slut när skolan faktiskt var slut.

- Oj, shit vad coolt.

- Jaa… Börja inte tro att jag tror på sånt här, men jag skulle vilja träffa någon därborta. Jag drömmer om att jag åker på Golden Gate och så står det en bil där. En gammal, svart skrothög. Hon skrattar lite, sen fortsätter hon. Hans bil har stannat och jag kan inte annat än att stanna och fråga om han vill ha hjälp. När jag vevar ner rutan och ser på honom blir jag helt mållös. Jag glömmer bort hur man andas. Han ser ut som en ängel där han står med solen i ryggen. Jag blir kär på en gång. Han också.

   Hon skrattar ingen.

- Jag vet, jag vet det låter jätte cheesy, men jag gillar att drömma.

- Det låter helt fantastiskt, svarar jag med ett stort leende på läpparna. Hope känns inte som den som tror på kärlek vid första ögonkastet, det sa hon ju precis nyss, men jag kan inte låta bli att även jag drömma om att någongång bli kär. Kär på riktigt, när båda är så kära att hela världen slutar att existera.

- Kan du vägen hem till dig?

   Jag svarade att jag var helt lost men jag gav henne min adress, vilken hon tydligen kände till.

- Ni bor i ett vackert hus, eller hur?

- Jag vet inte om jag skulle kalla det vackert. Det är bara vitt, men ja, andra brukar beskriva det som vackert.

   Hope log. Jag antog att hon på sätt och vis kanske tänkte som mig även när det gällde det här samtalsämnet.

- Jag är verkligen glad att jag träffade dig Allie, sa hon när vi stannade utanför mitt hus.

- Och jag dig. Sen gav vi varandra en kram och vi båda log.

- Ses imorgon, pigga och glada, skrattade Hope när jag klev ur hennes bil.

   Jag skrattade också och vinkade när hon for iväg. Mina ögon följde den mörkblå bilen tills den svängde runt hörnet, då gick jag in i huset och skrek nästan till när jag får syn på klockan. Den var redan halv sju och Louis skulle komma om en halvtimme! Sen hörde jag röster och jag förstod att något viktigt skedde inne i vardagsrummet, och med viktigt menar jag någon otrolig fest som mamma planerar med sina väninnor. Jag suckade och rusade upp till badrummet. Jag måste duscha och byta om, hela jag luktar bakelser, Hopes bil och en aning svett av allt springande, tänkte jag och slängde mig in i duschen.   

Fem över sju hörde jag hur Louis svängde in på uppfarten till vårt hus. Jag knäppte min klocka runt handleden och såg mig en sista gång i spegeln. Mitt blonda hår låg lite ostyrigt på min rygg och det var fortfarande fuktigt efter duschen. På mig hade jag en mörkgrön klänning som räckte till mina knän på framsidan och ner till mina anklar på baksidan. Jag gick ner till vardagsrummet och vinkade till min mamma, som vinkade knappt medveten om mig. Hon hade gått in i sin “party-fixer”-roll och fanns jag inte längre. Ungefär som vanligt då. Sekunden efter hörde jag en knackning på dörren och mitt hjärta hoppade ett skutt. Jag förstod inte riktigt varför men det var i alla fall vad det gjorde. När jag öppnade dörren stod en glad Louis utanför. Han bar solglasögon och en mössa, trots att det inte direkt var kallt ute. Hans överkropp var täckt med en randig t-shirt och till det hade han ett par jeans.

- Hej Allie, sa han glatt. (Han gav mig till och med en kram!!!)

- Hej Louis.

- Redo?

- Alldeles strax, sa jag och drog på mig mina vita converse och min jeansjacka. Nu.

   Han log det leende som bara han kunde åstadkomma och nickade mot bilen. Till min förvåning var det inte samma, röda bil som han skjutsade mig i senaste och första gången vi sågs. Den här var svartlackad och jag kunde inte låta bli att förtjusa mig över hur ren den såg ut. Även rutorna såg ovanligt mörka ut, men jag valde att ignorera det och följde istället efter Louis och satte mig i passagerar sätet.

- Som sagt, jag hoppas du är hungrig.

- Jag har inte ätit något sen frukost, erkände jag.

- Va? Du skämtar? Säg inte att du är en av de där tjejerna som äter typ ett äpple om dagen.

   Jag skrattade och skakade på huvudet.

- Nejdå, jag har bara inte haft tid. Min första dag på jobbet var kaos. Och så berättade jag allt som hade hänt och han avbröt mig bara med att skratta eller fråga en och annan fråga ibland. Jag uteslöt dock min och Hopes konversation på hemvägen eftersom den kändes alldeles för privat.

- Vart ska vi? Frågade jag när min jobbhistoria var slut.