Älska mig~ novell

Louis kastade runt med sina armar i luften med ett bedrövat ansiktsuttryck riktat mot mig i korgstolen mittemot.

- Men vadå måste man ha det, frågade jag Louis och försökte förstå vart han ville komma med det hela. Vi hade suttit här på verandan i över en timme och bara pratat, och gjort vad Louis kallade “lära-känna-varandra-frågor”. Dock var det Louis som styrde det mesta. Han ställde frågorna, jag svarade så gott jag förmådde och delade med mig av det som inte var allt för personligt.

Ibland besvarade jag med liknande fråga, då suckade han, svarade kort och återgick till antigen samma fråga eller någon helt annan. Just nu hade vi fastnat. Han tyckte det var bedrövligt det där med att jag inte hade någon favoritfärg. Jag själv förtstod inte själva grejen med det hela. I alla fall inte då. Senare när han bevisat motsattsen kunde jag hålla med om att det faktiskt var en viktig del i livet. En detalj som var alldeles för viktig att förglömmas.

- Påstår du att det gäller alla människor. Förändras alla människor? Även jag… frågade jag med ett finurligt leende.

 

- Jajamen. Även du Allie. Men åter till frågan, eller jag formulerar om den lite nu. Varför har du ingen favoritfärg?

Jag tänkte. Tänkte på min barndom. Försökte se den i färger. Det enda jag såg var en enda röra av färger. Ihop blandade, på ett fult sätt. För det speglade min barndom. Och enligt mig var den ful.

Louis tog en halv minut och smälte vad jag sagt, sedan öppnade han munnen och de här orden strömmade ut;

 - Du är poeten som blandar färgerna hejvilt, han skrattade lätt.

- Poet skulle jag definitivt inte kalla mig själv, rättade jag honom.

 

Jag skrattade åt honom. Enligt mig lät han mer poetisk med sin egna gylleneregel “Alla har en favoritfärg”.

Det hela, eller den hela situationen fick mig att le. Väldigt brett.

 

- När du säger så där låter det mer som att vi ska rädda världen, skrattade jag vidare.

- Det är precis vad vi ska. Det är farligt att ha en omkring vandrande Allie utan favoritfärg. Han blinkade charmigt.

- Värst vad du skulle vara hemlighetsfull då, utbrast jag!

- Bara ett tag till. Vänta här så ska jag fixa en sak.

 

Louis reste på sig och med en vink passerade han husknuten och den bruna kalluffsen var borta. Jag fiskade upp min mobil och insåg att jag de fem nya meddelanden. Långsamt öppnade jag dem, egentligen var det inte något jag ville göra eftersom jag förmodade att smsen inte direkt kom från mamma eller pappa på andra sidan huset. Det första smset räckte för att jag skulle förstå innehållet i de andra.

 

“Du är så äckligt ful!”

 

 När jag läst det sista meddelandet växte sig en, om det nu var möjligt, ännu större och tyngre klump. Det sista gick inte att missta vem avsändaren var.

 

 “Du tror väl seriöst inte att jag missade dig och ditt fula tryne. Du var till och med fulare än förra gången. Om det ens är möjligt! Du äcklade mig och du förstår nog varför jag stack så fort som möjligt. Du förstörde ju hela stämningen och har rört dig på mina ägor. Fy fan!”

Tårarna brände som eldrök bakom mina ögonlock. Hur orkade hon fortsätta. Hade hon inte plågat mig tillräckligt? Jag tvingade mig själv att behärska mig. Tårarna fick inte rulla nedför mina kinder nu. Varför hade jag ens envisats med att öppna de där jäkla smsen?

Tänk om Louis skulle komma nu. Han skulle kunna komma närsom helst och jag kände inte för att sätta honom i skiten som jag bar på. Hur skönt det än vore att dela min börda och få hjälp av ett par andra axlar att hjälpa mig bära. Men med Louis. Nej. Hans glada humör och livsglädje är alldeles för mycket begär.

Ungefär som att förstöra mina föräldrars perfekta livs fasad utan några som helst sprickor.

 

Klumpen i magen växte ju mer jag tänkte på allt runt omkring mig. Om hur jag hela tiden lurar mina närmaste. De som på något sätt håller mig kär. Hur ful och hemsk jag än påstås vara. Fast egentligen, hur skulle de överhuvudtaget kunna hjälpa mig ändå?

 

- Allie, ropade Louis plötsligt i mitt tänkande och jag drog mig fort tillbaka till den nuvarande verkligheten, där Louis stod och ropade mitt namn i den ljumna sommarvärmen.

Tårarna var fortfarande som brännande klot men mindre på frestande när Louis sken upp i ljuset av veranda lampan.

- Dags att sparka igång vårt uppdrag, sa han och nickade bort åt hållet han kommit.

- Ingen idé att vänta kära du, svarade han och började långsamt gå för att få med mig.

Jag följde lydigt efter honom med en tyngande klump i magen, otroligt nog lyckades jag hänga med i hans takt trots att jag helst velat sätta mig ner i gräset i fosterställning och bara gråta ur mig. Vrida om mig själv likt en dyblöt trasa.

Vi passerade alla människor som satt sig i soffor och mös under filtar, och fortsatte mot parkeringen.Vi kan ju inte bara dra. Min pappa kommer bli skit sur!

 

Louis som höll takten stannade upp, jag som var en aning rubbad av mina alla tusen blandade känslor på grund av den här kvällen, gick rakt in i honom. Vi stod utanför grinden, en bit ut på parkeringen, bara några milimeter ifrån varandra. Jag kunde känna hur hans bröstkorg rörde sig när hans lungor andandes in och ut luft.

Hans läppar rörde sig några centimeter över mina och hans andedräkt smekte min näsa och en del av mina blossande kinder. Jag tackade gudarna att det var tillräckligt mörkt ute för att han skulle missa det.

- Visst, harklade jag mig och tog ett steg bakåt, bort från den stela, men väldigt fina situationen.

- Bra, sa Louis och sken upp i ett brett leende och fortsatte gå mot sin bil.

Gentleman som han var öppnade han passagerar dörren åt mig.

- Det där hade du inte behövt, försäkrade jag honom om, men han ryckte bara lätt på sina axlar och gjorde mig sällskap i sätet bredvid. Han var alldeles för bra för att vara sann. Inte någonsin hade jag varit med om någon som brydde sig så mycket. Inte ens mina kära föräldrar.

 

Louis körde lugnt ut på stadsvägen och vi rullade förbi hus, människor och bilar. Trots att det var London var det otroligt lite folk ute på gatorna. Ganska så snart kunde jag se hur Big Ben tornade upp sig bakom träd och andra byggnader. Att se Big Ben kvällstid var tio gånger så vackert som i dagsljus.

Louis parkerade bilen bara några meter från Westminister Bridge och jag klev, efter bara fem minuter, stelt ut ur bilen. Inuti mitt huvud skyllde jag på min känslosamma sits.

 

- Allt bra, frågade Louis när han kom runt till min sida.

- Absolut. Men kan du ge mig mer information nu? Du gör mig allt för nyfiken när du är så här mystisk. Louis skrattade.

- Som jag tidigare sagt, jag är ingen poet. Vi gick mot bron.

Jag tittade med rynkad panna på honom. Vad var det där för fråga.

- Vad menar du? Eller alltså, man tänker väl ungefär som man pratar. Eller? Fast sen är det ju en annan sak att dela med sig av det man tänker på.

- Okej, men i så fall är du nog en poet. Jag skrattade.

- Om jag är poet är du psykolog så som du talar och tänker.

- Psykolog! Han brast ut i skratt. Nu överdriver du väl i alla fall lite.

- Det tycker jag inte, svarade jag och puttade till honom.

Han muttrade något tyst för sig själv och vi fortsatte gå. Mitt på bron stannade han och sa;

Jag gjorde som han sa, tittade på himlen. Jag drog till den del av himeln Big Ben visade upp sig.

- Vilka färger ser du? Frågade han samtidigt som han kikade upp på himlen han med. Jag bestämde mig för att jag kunde se tre olika fäger. Svart, ljusgrå och mörkblå. Jag uttalade färgerna för Louis. Att döma på leendet han gav mig efteråt gissade jag på att jag klarat det första tipset ganska bra.

- Den blå, helt klart, svarade jag fort och hoppades på att det skulle vara ett bra svar.

- Varför just den blå? Egentligen behövde jag inte så lång betänke tid där, men för att göra Louis uppdrag mer lyckat hur hans synvinkel lät jag honom tro att jag en stund övervägde de olika färgerna.

 

Det tog en stund för Louis att smälta det hela. Efter en stund sa han;

- Så… Det är så du tänker. Det är intressant fakta till våra uppkomande uppdrag, flinade han. Kom så skjutsar jag hem dig.

- Va? Var det allt? Kolla på färgerna på natthimlen. När är nästa uppdrag då, gnällde jag fram som en liten barnunge.

Louis ville alltså träffa mig mer. Han tyckte faktiskt om mig, och trivdes, eller i alla fall, överlevde i mitt sällskap. Det var flera, flera år sedan jag känt något liknande. Mitt hjärta kramades mjuk om.

- Tack, sa jag.