Älska mig~ novell

 "En välkomnande röst med ett snett leende såg på mig"

- Pappa, kan jag få åka hem, viskade jag nära min far.

Han såg bestört på mig och sa;

- Men Allie vi har precis kommit, man kan inte bara ge sig av sådär! 

Jag suckade tyst och dog inombords. Hur skulle den här kvällen sluta?

Utan en blick mot Sophi och hennes bil, hörde och kände jag henne ändå. Hennes steg över gruset och in på gräsmattan var det enda mina öron hörde, trots sorlet som nu började lägga sig över människorna runt omkring mig.

- Allie! Jag vaknade upp ur min vaksamhet och såg på pappa. Kan du skicka mig saltet?

Jag sökte reda på saltet och räckte det till honom.

- Tack, svarade pappa med ett leende och fortsatte samtalet med den gravida kvinnan bredvid honom. Att gå runt och bära på ett barn i nio månader gav mig mardrömmar. 

Jag kom på mig själv att leta upp Sophi igen, jag ville ha henne under kontroll.

Försiktigt slängde jag ett öga mot det pampiga huset och fick ganska snabbt syn på henne. Hon stod vid baren och bad bartendern om något att dricka, antog jag. Sedan snurrade hon glatt runt i sin blommiga klänning och närmade sig tyvärr det bord jag satt vid. Hon såg ut över oss, brände oss med sin blick, som nu var vänlig, men som jag sett hatisk så många gånger att hon aldrig skulle lura mig. Hon irriterade sig nog bara på att dessa människorna befann sig på hennes ägo. Tills hon fick uppmärksamheten som hon var så beroende av.

Plötsligt vände hon sig mot mig, jag hoppade till och slog genast ner blicken i marken.

Jag vågade inte titta upp, istället hoppades jag att hon skulle välja ett annat bord. 

- Aaaaaaaahhhhh!!!!! Herregud!!!!! Är det saaaaaaant!!!!!! 

Förskräckt såg människorna vid borden, även jag, bort mot en tjutande Sophie. 

Hon började små springa fram till Louis som försökte sig på ett leende. 

- Är det verkligen du!!! Får jag röra dig för att se att det verkligen stämmer? Jag avgudar dig. Hon babblade på om allt möjligt och jag förstod absolut ingenting... Kände hon Louis?

- Det är jag, skrattade Louis och skakade Sopihs skakande hand. 

- Oh my god! Det är typ omöjligt, kved hon och stirrade med rödgråtna ögon på Louis som bara log. 

Människorna runt omkring dem kollade storögt på den, kan man säga, överlyckliga, Sophi?

- Sophi, vad är det frågan om, började hennes mamma, en aning irriterat bortifrån sin sitt plats. Hon tyckte helt klart att Sophi förstörde stämningen kring bordet, som för några minuter sedan varit lugn och harmonisk med livebandet jag glömt nämna, i bakgrunden och lyckliga människor.

- Meh vet du inte vem det här är eller! Utbrast Sophi med en djup suck och gav Louis en ursäktande blick men han fortsatte bara le. 

- Jag är ledsen men Sophi jag minns inte att du tagit med din vän hit någon gång...

Jag tröttnade på samtalet, och kände efter de två glas vatten jag druckit, att det var dags för mig att besöka familjens badrum. 

- Toapaus, viskade jag till pappa som försökte äta upp det som låg på hans tallrik, trots de högt pratande brunhåriga "kvinnorna".

Han nickade men gav mig en liten varnande blick, "att det här är väl visst inte något sätt att försöka komma härifrån". Ärligttalat var det ju heller inte det, så jag reste mig försiktigt upp, ville inte väcka uppståndelse. 

Att hitta från badrummet var ungefär lika svårt som att hitta dit. Det stora, ljusa huset var nästan som en labyrint, sedd i mina ögon. I vardagsrummet överraskade Michelle mig. 

- Sophi var tvungen att åka, i och för sig tyckte jag väl att det var rätt bra eftersom hon betedde sig lite barnsligt, men ja, tydligen var han känd på något sätt. Men jag tror nog ni hade kunnat komma bra överens, kanske ska vi försöka ses igen!

Jag hade ärligtalat svårt att stå kvar på mina fötter när hon berättade den fantastiska nyheten om att Sophi dragit. Jag skulle nog kunna överleva några timmar till på den här så kallade festen som tagit över bröllopsdelen. Resten av hennes mening skulle jag gärna dö istället för att uppleva, träffa Sophi, tillsammans med våra familjer? Skulle inte tro det.

- Ja.. Trist. Mumlade jag..

- Ha i alla fall en bra kväll, Allie hette du va?

- Ja, jo tack, fortsatte jag mitt mumlande. 

Denna kvinna, mor till Sophi. Hon såg då jäkla mycket genom sina fingrar, eller så bar hon bara allmänt omedvetande och dum. Ungefär som mina föräldrar. Hon skulle bara veta vilken tjänst hon gjort mig genom att skicka iväg sin dotter, från sitt egna bröllop. Å andra sidan hade hon gjort mig en ännu större tjänst genom att inte ha fött Sophi överhuvudtaget. Där gick jag kanske för långt i min tankegång, men det hade i alla fall gjort en människa lyckligare. Inte för att någon direkt brydde sig om vad jag tyckte och tänkte. Det hade ju aldrig någon gjort, så varför börja nu. Jag hade kunnat ta tillfället i akt att ställe mig, öga mot öga. Konfrontera Michelle. Berätta hur mycket hennes dotter påverkat mitt liv. Fått mig att må så otroligt dåligt, fått mig att hata mig själv, och fått mig att inte lita på någon. 

- Tänkte att du kanske ville ha lite sällskap. En välkomnande röst med ett snett leende såg på mig. 

Louis.

- Det kan du nog ha rätt i, skrattade jag. Att jag sa saker som detta var inte direkt normalt beteende för mig, fast å andra sidan är inte direkt bröllop eller killar min grej heller. Så vi kan väl kalla det här för en onormal dag i mitt, mycket idylliska liv. 

- Inte så pjåkigt hus, fortsatte Louis konversationen och såg sig om i det stora vardagsrummet med silvriga soffbord och vita gardiner av dyrt tyg.

- Nae, inte direkt. Men du bor väl inte heller så pjåkigt, lite sådär överallt. 

Han skrattade, förmodligen åt att jag faktiskt mindes att han nämt det. 

Men killen framför mig skulle bara veta. Skarpt minne var en av de få saker jag fått ut av smällarna och de jäkla ord folk skrikit mig rätt upp i ansiktet med. 

"Den som får henne att gråta först vinner" "Den som vågar kyssa äcklet är inte längre värt något (självklart var det ingen som rörde mig då)" "Res dig upp då! (Och jag kan lova, att resa på sig fick mig bara att falla igen)" "Spotta på henne, den som prickar brösten får extra poäng!" Entusiasmen i deras ögon fick mig att må illa. De hade vunnit.

Av Louis uttryck att döma hade han förmodligen sagt något. 

- Förlåt, sa du något, ursäktade jag mig. 

- Inget viktigt, sa han och log. Men jag måste bara få säga att jag lagt märke till att du tänker en del. 

Hans ord fick mig ur balans. Jag hade förväntat mig något annat. Inte fasiken vet jag vad. Men långt ifrån det han sagt.

- Ja, jo det finns mycket att tänka på... 

- Som vad?.. Vad tänker du på mest? 

Han var inte dum han, och snålade med frågorna gjorde han inte heller.

- Ja... Du vet, allt möjligt men kanske, det låter säkert ego, men förmodligen tänker jag mest på mig själv och mitt liv. Vad jag vill göra med det, och vad som hänt.

 Jag förstod inte för mitt fulla sinne att jag stod och talade så öppet om något så.., privat. Med någon jag precis träffat. I ett helt okänt vardagsrum, med okända människor omkring mig.

Som om han läst mina tankar, sa han;

- Ska vi gå någon annanstans?