Kapitel åtta
Pappa satt redan i bilen när jag stängde ytterdörren efter mig. Det syntes att han var stressad och jag fick ett stygn av dåligt samvete när jag insåg att han skulle behöva skjutsa mig också. Jag klev in i bilen och satte mig i passagerarsätet. Pappas bil var som den son han aldrig fått och han behandlade den otroligt kärleksfullt. Själv hatade jag bilen eftersom man satt konstigt i sätena och jag hatade hur hur mina bara ben kändes mot matrialet på sätet. Jag hade ingen aning om vad det var för märke på hans ögonsten eller vad matrialet hette, trots detta så behövdes bara en sak till för att jag skulle hata den till fullo, bilen var ofta viktigare än allt annat. Viktigare än mig, mamma, räkningarna. Skötseln av den och hur den kördes och satts i var bara för mycket för mig. Av den anledningen åkte jag hellre med mamma trots att det alltid blev en jobbig tystnad i bilen med just henne.
Självklart är det här aldrig något jag nämnt för dem.
Pappas blonda hår låg prydligt på sin plats, skjortan var högt knäppt och slipsen ordentligt strykt men jag kunde ana mörka ringar som bildats under hans ögon, trots att han hela tiden gjorde allt för att dölja dem. Skratta lite extra högt, le mer. Jag tror att det är hans sätt att inte krossa fasaden. Vi i min familj har alla våra egna sätt att få fasaden stadig och okrossbar.
Fasaden hade ibland sina brister och jag kunde inte låta bli att fråga honom hur han mådde. I mina ögon såg han sliten ut och ordet arbetsnarkoman lyste nästan i pannan.
- Bra, svarade han automatiskt. Varför skulle jag inte må bra? Ser jag ut att må dåligt?
Jag kunde höra paniken växa i hans röst och han tittade en kort sekund upp i spegeln mellan våra säten. Sprickan i fasaden blev ett faktum för även honom och jag kunde se hur han klurade ut vad han skulle laga sprickan med.
- Jo, men jag bara tänkte, ibland syns det inte att folk mår dåligt.
Jag ångrade mig så fort jag sagt det. Jag hade i princip precis slagit till mig själv med en hård känga. Självklart var inte det något pappa märkte och jag var glad för det, just nu i alla fall.
- Åh gumman, det är bara bra med mig, han skrattade lätt. Sedan fortsatte han koncentrera sig på vägen och trummade lätt till den klassiska musiken som strömmade ut från radion.
Det är helt otroligt. Antigen fattade han ingenting, eller så låtsades han, som vanligt, att allt var okej. För honom hade det inte betytt någonting. Ingenting. Betydde jag ingenting för honom? För mamma? För någon? Ibland undrade jag ofta om de ens märkte att jag också var en del av min egen familj.
Jag satt tyst resten av bilturen, tills han släppte av mig. Jag stängde bildörren med ett hej då och klistrade på ett litet nervöst leende sedan åkte han iväg.
Café Ray låg på en liten gata mitt inne i stan där gatan var gjord av kullersten. Affärena här såg otroligt antika, för att inte tala om dyra, ut. Jag gick de hundra metrarna från parkeringsplatsen, där pappa släppt av mig, till skylten där det med kringliga bokstäver stod Café Ray. Uteserveringen var prydligt uppställd längs ena husväggen. Jag antog att de varje morgon innan de öppnade ställde ut dom en bit på gatan. I skyltfönstret fick jag syn på prinsessbakelser, bullar och kakor i alla sina former.
På dörren visade skylten stängt men när jag kände på dörren gled den upp och ett plingande ljud hördes när jag klev in. En tjej, som såg ut att vara något år äldre än mig dök upp bakom disken. Hennes hår var mycket blont och hennes hy ganska blek.
- Förlåt, men vi har inte öppnat än, sa hon med ett leende.
Åh, hon trodde jag var en kund.
- Förlåt, jag är inte här för att köpa något, det är jag som är Allie.
Först såg bara tjejen på mig innan hon plötsligt lös upp.
- Åh, jaha, men gud vad kul. Det är alltså du som är Allie! Svarade hon otroligt glatt. Jag undrade om hon verkligen var så glad över att se mig.
- Hehe, ja.. Jag hade ingen aning om hur jag skulle fortsätta samtalet.
- Du ska bara veta vilken tur det är att du är här redan idag, vi är nämligen kort om folk… Nej men gud, förlåt, jag har ju inte presenterat mig.
Hon gick runt disken och räckte fram handen till mig och presenterade sig som Amanda.
- Men du får gärna kalla mig Manda, de flesta gör det! Sa hon med ännu ett leende.
- Allie, sa jag för artighetensskull.
Amanda fortsatte att prata på och berättade att de vanligtvis brukade jobba fem stycken tillsammans, men att två var sjuka idag och att inga ersättare fanns.
- Att du kom just idag måste vara ödet, skrattade hon. Jake, min pojkvän kommer kanske lite senare och hjälper till men ja, det är inte alltid att räka med honom. Hon himlade med ögonen och visade mig in bakom disken.
- Här är då kassan och här, hon pekade på en liten lapp, står priser på saker de flesta beställer. Det är en liten fusklapp om man skulle behöva lite hjälp.
Efter nästan varje mening log hon ett vackert, vitt leende och jag kan inte låta bli att tycka om henne. Även om den här artigheten bara var någon sorts automatisk reflex på grund av hennes jobb, så kände jag mig ändå otroligt välkommen. Det är en underlig känsla som jag sällan upplever.
- Hope! Gud vilken tur att du äntligen är här, utbrast plötsligt Amanda när en tjej med röda dreadlocks och svart klänning gjorde entré inne i köket, som Amanda just visade mig runt i.
- Mm.. mumlade tjejen, som tydligen hette Hope, till svar.
- Det här är Allie. Vår sommarhjälp, sa Amanda och gjorde en gest mot mig.
- Ah okej, hej.. Var det enda Hope sa och jag hann nte ens ge henne ett leende förrän hon försvann ur sikte.
- Ta det inte personligt, hon är väldigt fåordig av sig.
Jag visste inte vad jag skulle svara så jag nickade bara och kunde inte sluta fascineras av Hopes namn och otroliga hår. Hon var verkligen vacker.
Amanda avbröt mina tankar med att visa hur spisen fungerade. Jag vill inte verka otrevlig på något vis men det här känns inte allt som jobbet jag sökte. Skulle inte jag sitta med typ deras räkningar och annat tråkigt? Jag kan inte låta bli att fråga henne om det.
- Alltså det var nog det Jess ville i första hand, men..
- Jess? Avbröt jag henne.
Hon log.
- Ja, Jessica, vår chef som du redan träffat.
- Ah.. Jag försökte generat att titta bort. Men hur skulle jag veta att det kallade henne för Jess.
- Hur som helst så är vi ju väldigt kort med folk och räkningar och alla de där tråkiga papprena är ändå gjorda för den här månaden… Så ja, du får helt enkelt hjälpa till med kunderna, om det går bra?
- Öh, ja visst… Vad ska jag göra?
Jag kunde inte låta bli att gripas av panik. Det här var inte alls vad jag förväntat mig. Hur ska jag klara det här? Springa runt och servera, le mot kunder, eller baka?!
- Kan du baka?
- Verkligen inte, svarade jag ärligt och jag började ångra att jag inte följt med på bakkurserna mamma gått på.
- Okej. Amanda skrattade lite, sedan blir hennes ansiktsuttryck allvarligt.
- Vi får nog göra såhär, att idag serverar du kunder så gott det går så tar jag, Hope och Finn hand om kassan och köket. Det kommer bli stressigt. Oerhört stressigt, jag är ledsen att din första dag kommer bli en av de värsta.
Av någon anledning kunde jag inte låta bli att skratta lite. Hela situationen var så himla udda och ändå så himla bra. Det var en otrolig chans för den Nya Allie att få visa sig.
- Det är ska vi nog klara, sa jag med ett leende.
Hela Amanda brast ut i ett stort leende.
- Jag skriver upp att vi öppnar vid halv tio istället för nio, sa Amanda och gick fram till dörren.
...Tio minuter senare öppnas dörren och en mörkhårig kille kommer in. Jag vet inte vad det snyggaste på honom är, men han ser helt klart ut som en modell. Tydliga käkben, buskiga ögonbryn, halvlångt hår, vilket han drog sin några fingrar igenom, fylliga läppar och mörkgröna ögon. När han kom närmare kunde jag ana några fräknar på hans näsa och ut på kinderna. Var alla som jobbade här tvungna att se så bra ut?
- Finn! Hej, ropade Amanda från disken. Själv stod jag vid ett bord och fixade med besticken.
Finn nickade med ett leende åt Amanda och vände sig sen om till mig. Han lade huvudet på sned och såg på mig en stund, innan han gick fram till mig.
- Du måste vara Allie... Jess berättade för mig att vi skulle få lite extra hjälp. Han log ett snett leende och sträckte fram handen och sa;
- Finn.
Jag tog hans hand och skakade den samtidigt som jag sa mitt namn.
- Okej! Nu måste vi verkligen komma igång, ropade Amanda som höll på med att ställa iordning bakverken vid disken.
Finn himlade med ögonen men nickade ursäktande mot Amanda. Jag log och fortsatte med att ställa iordning besticken på borden. Plötsligt hördes ett högt ljud. Ljudet kom ifrån köket och det lät som om minst tio tallrikar hade krossats. Jag stod, stel av skräck för vad som hänt, kvar vid bordet.
- FAAAAN!!! Det var Amanda som svor. Jag kunde höra hur hon skrek och mumlade allt möjligt. Helt ärligt lät det som om hon skulle bryta ihop. Försiktigt tog jag mig innanför disken och öppnade dörren in till personalområdet. Jag gick genast till köket där jag till min förskräckelse fick syn på alla de tallrikar som krossats. Amanda satt på en köksstol med händerna för ansiktet. I samma sekund som hon tittade upp på mig kom Finn ut från lagret och även han fick syn på kaoset.
- Shit.. sa han och vände på klacken.
Vafan, skulle han bara gå eller? Svaret kom kort därefter då han kom tillbaka med en soppskyffel och en dammsugare. Han räckte mig soffskyffeln och frågade om jag kunde ta det. Jag nickade stumt och gick fram till alla skärvor. Finn gick däremot fram till Amanda och ledde ut henne från köket och jag kunde höra hur bakdörren öppnades. Förmodligen tog han ut henne och gav henne lite frisk luft.
Mitt i mitt soppande av skärvor kom Hope in i köket. Hennes hår var nu uppsatt i en stor knut på bakhuvudet och hennes svarta klänning täcktes av ett blommigt förkläde.
- Oh.. Nybörjar otur? Frågade hon.
Förvånad över att hon pratade med mig svarade jag ärligt;
- Nja, det var faktiskt inte jag. Även om det lika gärna kunnat vara det.
För en stund såg vi på varandra, sedan öppnade hon ett skåp och gick ut igen.
Fem minuter senare var jag klar med soppandet och hade även dammsugat av. Utmattad kollade jag på klockan… HELVETE… Den var redan kvart över 9 och vi skulle alltså öppna om en kvart.
I det här ögonblicket insåg jag att Hope var den enda att prata med, även om hon kanske inte var lika driven och pratsam som Amanda och Finn. Å andra sidan var jag precis likadan och det skulle kanske vara skönt att fixa alltihopa med någon lik sig själv.
Jag bestämde mig för att det var så det skulle bli, kollade en gång åt det håll Finn och Amanda gått, men de syntes inte någonstans så jag valde istället den gröna dörren där jag sett Hope gå in. När jag öppnade den stod hon och lassade upp en massa bakverk på en bricka. Rummet hon befann sig i var ungefär lika stort som köket, det vill säga inte sådär jättestort. Väggarna var målade i gult och vitt och överallt fanns bakprylar. På en av väggarna, som var vit, hängde flera rosa och väldigt söta förkläden. Bredvid hängde några marinblå och svarta, lite enklare till utseendet.
Hope blev precis klar med sin uppläggning på brickan och när hon såg mig log hon nästan.
- Klockan är snart halv tio, sa jag.
Hon nickade.
- Kan du ta ut de här? Hon menade de söta cupcakesen som hon lagt på brickan.
- Absolut. Vart vill du ha dem?
- Om de får plats i disken så ställer du dit dem där det står “regnbågs cupcakes”, annars på bordet i köket.
Fåordig? Vi hade precis haft en helt vanlig konversation med ordentliga meningar. Jag nickade åt vad hon sagt och hämtade brickan. När jag var påväg ut genom dörren sa Hope plötsligt mitt namn. Jag stannade mitt i ett steg och vände mig halvt om mot henne.
- Tror du vi klarar det här? Frågade hon.
Oj… Helt ärligt kändes det som om vi var helt körda men jag ville ju verkligen inte få flera att tänka som mig.
- Det får vi se till att göra, svarade jag lite nervöst. Till min förvåning såg det ut som om hon skulle skratta, men hon verkade ändra sig i sista sekund och nickade bara och vände sig snabbt om. Jag vände mig också om och gick ut för att placera cupcakesen på sin rätta plats. När jag kom ut till disken kunde jag se hur människor i mängder rörde på sig utan för. De gick upp eller ner längs gatan och jag kunde se, fastän att jag befann mig en bra bit därifrån, att många av dem log. Jag kunde inte klandra dem, solen lös och vädret såg mycket lovande ut.
Intill kassan stod alltså alla bakverk, skyddade av den glasade kupolen över dem. Jag ställde ner brickan och letade reda på skylten där det stod “regnbågs cupcakes”. Lappen var inte lätt att hitta, men när jag väl fick syn på den undrade jag hur jag kunnat missa den. Den lilla lappen presenterade färgglatt och stort vad det var för något. Jag skyndade på att ställa iordning cupcakesenoch satte sedan fart in till Hope igen.
- Vad ska jag göra? frågade jag henne.
Hon såg på de senaste bakverken hon hade på en ny bricka.
- Hur fullt var det därute?
- Tillräckligt fullt. Det var bara cupcakesen som saknades. Det såg bra ut på alla andra ställen.
Hope nickade och bar ut brickan till köket. Jag följde efter henne ut i café delen.
- Jag vet inte hur vi ska klara det här men… Gå och hämta ett av förklädena som hänger därinne, sa hon.
Jag förmodade att hon menade de jag tidigare sett inne i bakrummet. Jag skyndade dit och valde ett med som hade höga kanter på nederdelen, som täcktes av blommor och en liten rand med blommor på den övre kanten. Resten av förklädet var mörkrosa och jag ansåg att det passade till mina svarta jeans och den vita t-shirten jag satt på mig. En helbildspegel hängde bredvid och jag kunde inte låta bli att snurra ett varv. Helt ärligt skulle folk faktiskt kunna ta mig som en riktig servitris, visst det var annorlunda med blommigt förkläde, men det kanske var en av de saker som var unika med Café Ray. Mitt hår låg slängt ut med min rygg så jag satte upp det i en låg hästsvans och gick tillbaka till Hope.
Hope stod och knappade på kassan och fibblade med lite pengar.
- Finn kommer snart. Han blev tvungen att skjutsa hem Manda. Hon klarade inte av att vara kvar…
- Ah.. Okej.
Shit. Det skulle alltså bara bli jag och Hope ett bra tag. Jag vågade inte ens tänka på hur den här jobbdagen skulle kunna sluta.
- Har du någon idé på hur vi ska få ihop allt? frågade jag Hope och hoppades innerlig att hon hade en genialisk idé.
- Faktiskt. Jag vet inte hur det kommer att gå… Äsch, det bara måste gå.
Hon tog ett djupt andetag.
- Har du någonsin tagit hand om en kassa förut?
...
Tio minuter senare, klockan fem över halv tio befann jag mig alltså i fullfärd med att lära mig knappa in saker och samtidigt innan kolla ut och se om någon kom in. Hopes idé hade varit att jag skulle ta kassan, eftersom jag tydligen såg mest lämpad ut som det. Hon själv skulle ta disken som folk lämnade på sina platser och samtidigt baka. Jag hade uppgiften att även fylla på det hon bakat.
Tjugo i tio kom den första kunde in. Jag tog ett djupt andetag och tryckte fram ett leende. Hope hade sagt åt mig att le så mycket som möjligt, speciellt eftersom hon själv inte prioriterade att le. Det här var dock en av de saker jag var specialist på. Alla mammas bjudningar där jag behövt vara den perfekta dottern hade gjort mig till den perfekta fake dottern. Endast idag tackade jag alltså min mamma för det.
- Hejhej, välkommen, hälsade jag min första kund. Det var en medelåldersman i svart kostym och röd slips.
Han nickade som svar och vände sig direkt mot bakverken. Åh, trevlig typ.
- Jag tar en såndär macka, sa han och pekade på en stor baguette med någon såsig fyllning. Och en kopp kaffe, fortsatte han.
- Absolut, sa jag så trevligt jag kunde och tog fram mackan, lade den på en bricka och hällde upp kaffe i en mörklila kaffekopp.
- Var det bra så?
- Mm, ja, mumlade mannen till svar.
Inombords kokade jag. Han kunde väl åtminstone vara lite trevligt?...
Jag knappade in som Hope lärt mig och priset på hans köp kom upp på en liten skärm på datorn.
- Det blir 4,15 Pund tack.