Älska mig~ novell

 "Klockan 23:01 rullade Louis in bilen på vår uppfart och stängde av motorn"

Än en gång satte jag mig i Louis bil, eller kanske var det hans föräldrars, jag var hursomhelst inte fräck nog att fråga. Säteena var i mjukt mörktgrått tyg och jag vilade bekvämt mina bara ben och armar mot det. Louis startade lugnt bilen och satte av mot hållet vi kommit ifrån.

- Kan du vägen, frågade jag? Själv hade jag ingen aning om vilken väg vi befann oss på eller vilken avfart vi skulle ta i nästa korsning.

- Självklart, sa han med en blink och ett brett leende. Det är som att hitta min egen ficka.

Hela hemresan var ganska tyst. Det var inte mycket som behövde sägas, trots att jag egentligen hade hundra frågor om vad vårt uppdrag skulle innebära härnäst. Det enda ljudet inifrån bilen kom från bilens radio och Louis som lågt nynnade med till en del låtar.

Ljudet från sirener väckte min uppmärksamhet och jag sneglade över min axel och för att få syn på en polisbil vars sirener lyste och tjöt. På bara några sekunder hade den passerat oss. Trots att den nu var långt framför oss hördes ljudet av den fortfarande tydligt.

- Jag hade en gång en tanke på att bli polis, sa Louis plötsligt.

- Jamen du har ju hela livet framför dig! Någon gång tar du kanske steget från ditt andra jobb och ut på Londons gator och fångar bovar, svarade jag och log mot honom.

Louis skrattade och saktade in framför ett rödljus. Bilen stannade.

- Jag vet inte om det är så lätt.

Jag blev tyst. Visste inte vad jag skulle svara. Jag hade ingen aning om vad han jobbade med eller som, men vadå, han var mellan 20 och 23 år. Han hade ju verkligen hela livet framför sig. Dock kändes det inte direkt som om han ville prata om sitt jobb. Han kanske skämdes över det eller inte ville förknippad med sitt yrke.

Jag lät bli att fortsätta prata om det och sökte trögt genom min hjärna efter något att säga. Jag hittade inget vidare bra så min mun förblev tyst.

Klockan 23:01 rullade Louis in bilen på vår uppfart stängde av motorn.

- Öhm.. jag harklade mig. Tack för att du höll mig sällskap, jag hade förmodligen ruttnat ihop annars.

Louis mungipor rycktes uppåt och han såg på mig.

- Så lite så. Du är inte så dumt sällskap du heller, retades han.

- Jag blir rörd, skrattade jag.

Den tysta och platta tystnaden var som bortblåst.

    Louis klev ur bilen och hann att öppna dörren innan jag själv gjorde det.

- Tack för skjutsen, sa jag när jag klivit ur bilen och stod vid Louis sida.

- Ingen fara!

Min mobil vibrerade till i min hand. Jag stelnade till och svalde tungt. Alla sms jag tidigare fått flög förbi som en vind på min näthinna.

- Allie?

Jag ryckte till och försökte att le mot Louis.

- Förlåt, jag är bara trött, suckade jag. Inombords skakade jag.

Det såg inte direkt ut som om Louis gick på det men han lät bli att kommentera något. Istället grävde han efter en lapp i sin ficka, hämtade en penna i bilen och skrev ett nummer på lappen mot ett av fönstrena.

- Hör av dig när du vill fortsätta med vårt uppdrag, sa han med en blinkning och räckte mig lappen.

Jag tog stumt emot lappen. Det här var verkligen inte en vanlig dag.

- Skriv något sen så jag har ditt, lade Louis till charmigt.

- Absolut. Men jag måste nog gå in nu, jag… Jag visste inte hur jag skulle fortsätta meningen.

- Ja, visst. Men vi ses så fort vi har tid, svarade han och log. Ett leende bara Louis kunde åstadkomma, sedan sträckte han ut sina vältränade armar och jag kröp in i hans famn för en alldeles perfekt kram. Den varade inte länge, för det var ju trots allt bara en vänskapskram, men trots det kunde jag länge efter att Louis åkt känna hur hans armar varmt vilade runt mig.

- Hejdå Allie.

- Hejdå Louis.

Jag gick mot min dörr och Louis satte sig i sin bil. Han vinkade glatt och tutade tre gånger medan han backade ut. Jag kunde inte låta bli att skratta samtidigt som jag vinkade tillbaka och tog mig in i mitt hus. Väl därinne sjönk jag ihop mot hallväggen överfylld av känslor. Jag ville göra glädjeskutt och gråta samtidigt. Långsamt kände jag hur mina ögon gav ifrån sig salta små tårar. Jag drog upp mina knän under hakan och knöt händerna runt dem. Nu strömmade tårarna ner. Mina känslor var övervällande. Det gick inte att stoppa dem. Hur mycket jag än försökte sluta gråta var det en omöjlighet och all energi jag tidigare haft pumpades ut genom kroppen som de dränkande tårarna nedför mina kinder.

   Efter vad som kändes som en evigthet, men varit en halvtimme, försökte jag ta mig upp från platsen på golvet. All ork i kroppen var som bortblåst. Mina ben vek sig, de var som kokta spagettin och golvet kändes plötsligt halare. Under hela tiden kramade jag om min mobil och lappen Louis gett mig. Det var som att bära en tegelsten och en fjäder på samma gång. Tegelstenen stod för bördan de tidigare smsen gett mig, hela tiden antog jag att även det sista skulle slå mig som en örfil. Fjädern däremot var hoppet. Det som hjälpte mig att nå Louis. Utan att han visste om det så var han mitt hopp. Det som fick mig att inte störta totalt just denna kväll. Hade jag inte vetat att han skulle komma tillbaka om jag ringde honom nu hade jag inte rest mig upp och satt mig i soffan. En mjukare plats för min bultande kropp. Trots att jag bara känt Louis i en dag väcktes dessa känslor hos mig. Aldrig någonsin förut hade jag tyckt om någon så mycket som jag tyckte om honom. Hans sätt att vilja hjälpa mig var det första. För honom var det bara en favoritfärg vi letade efter. För mig var det mitt liv jag försökte ta tag i. Nya Allie var tvungen att agera, annars skulle jag definitivt dö ensam.

I soffan lutade jag tillbaka huvudet mot det mjuka ryggstödet och lade ifrån mig mobilen. Lappen höll jag däremot upp ovanför mig och jag läste siffrorna om och om igen. Jag ville så gärna lägga in numret men vågade knappt röra mobilen. Den var så tyst men också så brinnande att jag kunde känna lukten av den pysande röken.

   Plötsligt insåg jag hur dum jag varit, hur idiotisk jag faktiskt var. De hade fått precis som de ville nu. De ville att jag skulle gå hem och gråta mig till sömns, inse hur äcklig och hemsk jag var. Detta fick mig att hata mig själv ännu mer. Om jag inte visste hur fasansfulla ärr man kunde få av rakblad mot huden hade jag kanske suttit med ett över armen nu. Jag trodde att jag hade blivit av med dessa hemska människor. Mitt liv skulle ju äntligen bli bra. Tackvare mitt jobb och min nya inställning. Nu hade jag ju till och med nästan en vän.

   Varför var de alltid tvungna att förstöra allt? Hade de inte redan gjort tillräckligt? Förstört hela min barndom och fått mig så isolerad man bara kunde bli. Den mur jag byggt upp hade gjort mig stark, men nu, efter att ha kunnat släppa efter och nästan blivit vuxen var den svagare än någonsin. Det var säkert något idioterna suttit och planerat hela tiden. De var beroende av att såra andra och jag hatade dem för det.

Tillslut, efter att ha läst Louis nummer minst femtio gånger och jag nästan memorerat alla siffror tog jag modet till mig att lyfta upp mobilen. Det svarta skärmen var som ett lysande klot och jag kände hur den brände i handen. Min kropp må vara öm och mitt hjärta strypt, men min hjärna kunde faktiskt fortfarande tänka klart och jag visste att det var den som hjälpt mig hela tiden. Den sa åt mig att sluta fega ut. Förr eller senare skulle jag ändå behöva se meddelandet.

   Självfallet var även detta sms från någon som hatade mig. Även nu brände tårarna och det gjorde ont i mig. Trots det tvingande jag mig själv att vara stark. Att låta även detta få mig att bryta ihop förstörde min fasad. Den fasad jag alltid haft för att dölja hur jag egentligen mått och hur jag med möda och sorg byggd upp den och som senare blivit till en tegelmur och nästan omöjlig att bryta sig igenom. För vad skulle mamma och pappa säga om de fick se hur jag faktiskt mådde? Mamma skulle skämmas, det är jag helt säker på. Jag vet inte hur pappa skulle reagera. Förmodligen skulle han bli förbannad över att jag inte sagt något. 

    Jag försökte trycka undan alla tankar på mina fiender och kom på att jag skulle knappa in Louis nummer i mina kontakter. Långsamt och kärleksfullt snuddade jag vid skärmen och siffrorna visades. När det var klart och jag döpt honom till “Louis:)” hasade jag mig långsamt mot trappan. Att ta sig dit funkade, att ta sig uppför den skulle helt klart bli svårare. När jag väl tagit mig upp stapplade jag trött raka vägen till badrummet som låg vägg i vägg med mitt rum. Jag ville helst inte se hur rödgråten och hemsk jag såg ut men jag kunde inte låta bli, spegeln lockade alldeles för mycket.

   Mina kinder såg röda och torra ut, ögonen lika så. De svarta ögonfransarna var blöta och mascaran var utsmetad längs kinderna och runt om ögonen var jag svart som om jag inte sovit på ett år. Förutom det såg jag väl ut som alla andra? Näsa, mun, ögonbryn, haka och hår. Vad var det som gjorde mig så ful? Mitt ljusbruna hår, eller om det var blont vilade på min rygg och jag visste att det räckte mig en bit under brösten. Så länge jag kunde minnas hade jag sparat mitt hår och gormat på mamma så fort hon velat ta mig till frisören. Nu förtiden brukade jag, läskigt nog, klippa topparna själv och tyckte inte om att förändra mitt hår. Det skulle vara långt, punkt slut!

   Efter att ha studerat mig själv alldeles för länge borstade jag mina tänder och drog en bortse genom det långa håret, sedan satte jag det i en slarvig hästsvans. I mitt rum låg vår katt och sov på min säng.

- Hej tjejen, sa jag mjukt och gick bort mot henne. Hon tittade trött upp men ställde sig genast upp när hon såg mig. Hennes mjuka, oranga päls strök sig mot mig där jag satt på sängen.

   Hon gav ifrån sig ett kurrande läte och jamade en gång.

- Förlåt, mumlade jag och klappade henne längs ryggen. Hon tittade på mig och gav ifrån sig ett nöjt läte. Efter att dragit in hennes mysiga doft pussade jag lätt hennes huvud och bytte om från min klänning till mitt nattlinne av silke. Sen kröp jag ner under täcket med Lily tätt intill. Hennes kurrande fick mig trygg.

Jag knappade in ett “hej /Allie” till Louis och skickade iväg det.

“Trodde inte du fått rätt nummer först” svarade Louis en minut senare.

“Hihi, är du inte säker på ditt nummer”

“Jodå, men ibland blir det fel ;). Sov gott”