Kapitel nio
"- Du är verkligen inte som alla andra."
Halv elva kom Finn in genom dörren. Han log ett strålande leende när han fick syn på mig bakom kassan.
- Första dagen på jobbet och du har redan fått lära dig det svåraste, skrattade han när han kom närmare.
- Ja, vi är ju lite kort om folk så..
- Ojoj!, ingen pik där eller så, flinade han och drog sin hand genom det mörkbruna håret.
När han gjorde så spändes hans armmuskler och jag kunde inte låta bli att fantisera över hur hans mage såg ut under den tröjan. Jag kom dock på mig själv i tid, att sluta stirra på honom. Men det var svårt eftersom att han såg så oerhört bra ut. Han måste verkligen vara modell.
Hope kom ut genom svängdörren som ledde in till de privata delarna av cafét. När Finn fick syn på henne log han men hon muttrade bara ett lågt hej. Hon var verkligen annorlunda med mig jämfört med sina riktiga arbetskamrater. Det gjorde mig otroligt nyfiken men det var väl en hemlighet hon ville hålla för sig själv. När hon gått förbi oss gav hon mig en diskret nick mot köket.
- Öh, jo, jag måste gå på toa, men du kan väl ta över en stund, sa jag till Finn.
- Absolut, snart är det rusning och då vill du inte stå här, svarade han och blinkade finurligt med ena ögat. Jag log bara ett litet leende till svar och skyndade sedan in genom svängdörren. Jag förstod mig inte på Finn. Antingen var han bara allmänt öppen och hade en härlig personlighet, eller så försökte han att flörta med mig. Det sista verkade inte direkt som ett alternativ, vem ville egentligen flörta med mig.
Samtidigt log han likadant mot Hope, så det första alternativet var ytterst troligt.
Jag undrade vad Hope ville, men eftersom hon inte kom in direkt tog jag upp min mobil i bakfickan. Jag hade känt hur den vibrerat några gånger men jag hade inte haft tid eller lust att kolla vad jag fått. Nu ville jag däremot se, för även om jag hade svårt att erkänna det för mig själv, så hoppades jag att något sms var från Louis.
Det första som ploppade upp när jag låste upp mobilen var ett meddelande från pappa.
“Ledsen Allie, men jag fick ett oplanerat och superviktigt möte klockan fyra så jag har ingen möjlighet att hämta dig. Klarar du dig? Du löser det på något sätt, du är ju min tjej!”
Han kunde inte vara seriös? Hur hade han tänkt att jag skulle fixa det? Jag hade inget busskort eller någon som helst erfarenhet av hur man åkte buss i London.
Jag suckade högt. Mest av allt irriterade jag mig på hans sätt sluta sms:et. Som om det hjälpte att jag var hans dotter, det var ju inte direkt som om jag hade någon bil eller kunde vägen hem bara för det…
En till högljudd pust lämnade min läppar och jag knappade in ett “jag löser det :)” till honom. Allt för att han skulle slippa oroa sig, som om han någonsin ens gjorde det.
Jag hade fått tre till sms. Två av dem berättade hur ful jag var, men jag orkade inte bry mig, för jag hade ett oöppnat från Louis. Nervös och glad öppnade jag det.
“HEJ ALLIE! Ät inget innan vi ses, jag fixar det ;)” Hans sms gjorde mig alldeles varm. Louis skulle alltså på något sätt bjuda mig på mat. Jag skrattade för mig själv.
Två sekunder senare kom Hope in. Hennes klänning såg ut att vara blöt, och för att inte tala om hennes ansiktsuttryck. Något hade hänt.
- Jävla idiot, svor hon och gick fram till köksbänken där en rulle med hushållspapper stod.
- Vad hände, frågade jag försiktigt.
Hon vände sig om och såg matt på mig.
- Någon himla tönt spillde läsk på mig och jag svär att han gjorde det med flit. Jag svär på Gud, om han nu finns, att jag skulle strypa honom om det inte inneburit att jag kunnat förlora mitt jobb. Hon suckade högt.
- Ajdå… Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
- Jag har inte tid med det här… Snart är det rusning och då kommer kaoset. Jag är ledsen men jag kommer hålla mig här inne nu, hon nickade mot rummet med de gula väggarna. Du och Finn får ta hand om serveringen, det borde ni klara.
- Visst. Kan du bara visa hur du lyckas hålla sådär många tallrikar.
Hope log och tog fram tre tallrikar sedan började hon visa hur hon med hjälp av tummen och lillfingret höll en tallrik på plats och att hon tackvare det kunde använda sin hand som ett avlastningsbord för flera tallrikar. Imponerat såg jag på och försökte även jag mig på hennes trixs. Jag visste att det inte bara var hon som bar sig åt på det här viset, jag hade sett andra servitriser göra det samma, men hennes sätt att göra det såg bara så himla mycket bättre ut än alla andras. Hennes sätt fick det att se så oerhört lätt ut, vilket var raka motsatsen.
- Hur klarar du det här? frågade jag efter att nästan ha tappat fyra tallrikar.
- Övning ger färdighet, svarade hon och räckte mig en bricka. Ta den här om det blir lättare. Sedan försvann hon. Jag fick inte reda på vad hon egentligen ville säga eller visa mig.
Nervöst försökte jag stapla tallrikarna med hjälp av mina händer igen. Det gick bättre, mycket bättre, men jag var fortfarande otroligt rädd för att göra bort mig framför alla. Jag tog ett djupt andetag och försökte igen och just som jag lyckades rätt bra fick Finn mig att hoppa högt. Han hade stuckit in huvudet genom svängdörrarna och ropat mitt namn.
- Shit vad du skräms, utbrast jag och ställde fort ner tallrikarna igen.
- Förlåt, men kaoset är snart här, du måste ut. Vad hände med Hope?
Jag nickade mot rummet med de gula väggarna och han förstod.
- Ser ut som om vi får klara oss själva här ute då.
- Det var precis vad hon sa. Men någon måste ju baka, försvarade jag Hope.
Finn log sitt bländade leende och nickade åt mig att komma ut. Jag hade ju inte direkt något val, så jag följde med honom ut och till min förskräckelse ringlade en ganska lång kö efter kassan och Finn gjorde allt han kunde för att lugna kunderna.
Jag däremot förflyttade mig runt och såg till att inga tallrikar stod på tomma bord eller att diskvagnarna, där vissa kunder snällt nog faktiskt ställde sin disk, inte var fulla. Om de var det rullade jag in vagnen, tömde den fort som blixten och bad Hope att göra dom rena när hon hade tid.
Jag rörde mig utåt där jag såg att ett bord stod belamrat med använda tallrikar och kaffekoppar. Efter att ha gjort det i nästan två timmar så hade jag fått in knycken och svängde i slalom runt kunderna som besvärat letade platser. Café Ray var inte ett särskilt stort café, trots det strömmade det in och ut folk i princip hela tiden. Cafét var absolut mysigt och Finn var mycket charmig bakom kassadisken, men efter allt jag hörde när jag rörde mig vid de fulla borden kom jag fram till att det måste vara Hopes delikatesser som lockade som mest. Inte nog med att de såg fantastiska ut, jag hörde det också lite här och var. Några gånger hade till och med kunder stannat mig och velat att jag skulle hälsa “bagaren” att de smakade utsökt. När jag sa att jag absolut skulle hälsa henne det såg de ännu mer chockade ut. Varför vet jag inte, jag gick bara vidare.
När klockan slog halv sex var det betydligt mindre folk, Finn hade till och med hunnit med att lära mig hur kaffemaskinen fungerade.
- Vi stänger vid sex, sa plötsligt Finn till mig.
Inombords släpptes en otrolig lättnad. Hela mina armar, händer och fingrar värkte. För att inte tala om mina fötter som varit instängde i mina skor alldeles för länge. På hälen kunde jag känna hur ett skavsår började att gro.
- Åh okej… svarade jag.
Fem minuter senare kom Hope ut till oss för första gången sedan hon lämnat mig med famnen full av tallrikar. Hon såg helt utmattad ut, för att inte tala om varm. Jag hade flera gånger behövt säga åt henne vad som behövdes mer av och därefter fått hämta det hos henne. Rummet med de gula väggarna hade varit bastuvarmt på grund av alla påslagna ugnar och mjöl, socker och glasyr hade fyllt rummets golv och arbetsytor. Varje gång jag gått in hade värmen slagit mig som en örfil och jag förstod inte hur hon stod ut att hela tiden vistas där.
Hope stirrade på oss med tomblick och slog sig ner på en stol bakom disken. Hon såg verkligen helt färdig ut och jag förstod henne.
- Hur har det gått? mumlade hon. Hennes röst var inte längre fylld med samma energi. Jag antog att det var på grund av hur hon slitit, men en liten röst i bakhuvudet sa mig att det också hade med Finn att göra. När jag kom och Amanda pratade med henne var hon likadan. Jag förstod inte varför hon var pratsam och “glad” med mig som hon bara känt en dag.
- Vi har överlevt, svarade Finn och gav mig en blink, vilket gjorde mig lite nervös. Hela han utstrålade någon sort charm som fick alla på fall. Förutom Hope. Kunderna hade liksom bländats av hans leende och karisma. Jag tror att de glömde att de stått i kö väldigt lång tid, för varje gång någon lämnat kassan hade de sett mycket gladare ut.
Hope nickade lite slött och såg sig om. Kvar fanns kunder runt tre bord.
- Ni kan åka vid sex, jag stänger och fixar det sista, sa Finn när han såg Hopes blickar på de kvarvarande gästerna.
- Tack, svarade hon tyst men höjde huvudet och log ett halv leende.
När jag tänkte på att dagen snart var slut insåg jag att jag fortfarande inte visste hur jag skulle ta mig hem. Pappa hade inte direkt skickat något meddelande att han bara skämtat och självklart skulle komma och hämtade mig i sin perfekta bil.
- Vet ni någon buss jag kan ta hem? Jag bor i södra delen av stan.
Finn såg ut att fundera en stund men Hope såg direkt på mig och sa;
- Du kan åka med mig, jag ska ändå åt det hållet.
Finn såg en aning chockad ut men besvärade inte någon av oss genom att nämna det. Jag frågade dock om det verkligen var okej och Hope nickade. Finn vände sig och började torka av kaffemaskinen och då log Hope ett leende jag visste var äkta och det gjorde mig så otroligt glad. Jag mimade tack till henne innan jag vände på klacken och gick en runda för att kolla om jag missat någon disk. På vägen ut såg jag att klockan var kvart i sex och min kropp skrek av glädje. En längtan efter att träff Louis fick mig också att bli glad inombords. Jag förstod inte vad det var med Louis som gjorde mig glad. Kanske var det tanken på att äntligen ha en vän- om jag nu kunde kalla honom vän, eller om det var tanken på att inte vara lika ensam längre. Jag visste inte.
Sällskapet som satt utomhus lämnade sitt bord precis när jag gick och de hälsade att de var mycket nöjda.
- Tack så mycket, välkomna åter, svarade jag och log mot dem. Sedan började jag plocka ihop deras disk och jag hörde hur dörren öppnades och när jag sneglade mot dörren fick jag syn på Finn. Han gick mot mig och till min förvåning började han hjälpa mig.
- Tack, sa jag utan att våga titta upp på honom. Något hände verkligen när han var i närheten.
- Jag gör bara mitt jobb, svarade han och jag kunde höra hur han log, trots att jag inte såg på honom.
- Lust att hjälpa mig att plocka in borden efter att vi är klara med det här, frågade han och nickade mot serveringen.
- Visst, absolut, jag ska bara.., jag nickade inåt och plockade med så mycket disk som möjligt. Han följde mig tätt i hälarna med resterande disk.
- Jag tar det. Det var Hope som mötte upp oss. Hon nickade mot bordet i personalköket och vi ställde ner det vi burit och utan några fler ord gick vi ut igen och började ställa iordning borden.
- De ska stå på ett speciellt sätt, det är inte direkt krångligt, men bara så du vet, sa Finn när jag lyfte upp en stol.
- Okej, lust att visa mig?
Han skrattade lätt och drog bord och stolar åt sidan och började stapla dem. Jag tittade noggrant på och försökte sen göra det själv. Det här såg också ut att vara lättare än vad det var.
- Vänd på stolen, den står åt fel håll, flinade Finn när jag nästan aggressivt försökte få min stol över en annan stol.
- Åh… När jag såg hur han tittade på mig började jag gapskratta. Under tiden han hade tittat på mig hade han ställt stolen som jag gjort.
- Vänd stolen, klämde jag ur mig mellan mina skrattsalvor.
Han såg oförstående på mig, tills han vände blicken mot stolen.
- Åh…
Vi båda föll in i någon sorts skratt-trans och det var svårt att sluta, för så fort någon av oss försökte sig på ett “serious-face” blev det hela bara ännu roligare. Egentligen var det kanske inte saken i sig som fick mig att skratta från början utan att jag för en gångs skulle kände att jag tillhörde någonstans. Hur underligt det än låter, med allt jag gått igenom så tog det inte längre tid än en arbetsdag att lita på Finn och Hope. Det var skrämmade, för jag hade inte tillåtit mig att göra det förut, men nu var det som om jag inte hade något val.
Slutligen fick vi stopp på vårt skrattande, vilket var tur, för i nästa stund kom en äldre dam och herre ut och vi sa hejdå till dem och hälsade dem välkomna åter.
När vi var klara med att ställa iordning bord och stolar hade även den sista kunden lämnat oss.
- Klockan är sex, ni kan åka nu, sa Finn när jag och Hope torkade av borden inomhus.
- Är det säkert? Jag menar, så lång tid kan det väl inte ta om vi hjälps åt?
Jag hade ingen aning om vad jag babblade om, det kunde ta en timme till, mer kanske och jag föreslog att jag kunde stanna kvar, fastän att jag bestämt en tid med Louis.
- Jag är helt säker. Ni har slitit tillräckligt idag. Och där kom en till blink och jag log.
- Bra, kom Allie. Hope hade inga tankar på att stanna mycket längre.
- Öh, okej. Jag följde efter Hope och sa hej då till Finn påvägen.
- Hejdå. Ses imorgon, svarade han.
Jag hängde av mig mitt förkläde där jag hittade det och följde sedan med Hope ut genom bakdörren. När jag kom ut i friska luften satte jag fötterna på en smal grusväg som kantades av blommor och buskar i alla färger. På båda sidorna av mig bredde en gräsmatta ut sig och här och var stod lite parkbänkar. Vi gick dock inte ut på gräset utan fortsatte följa grusvägen som slutade precis utanför ett fyrkantigt hus med enkel fasad. Jag antog att det var ett garage, vilket visade sig vara rätt när Hope drog upp sina nycklar och låste upp. Innan för den enkla fasaden stod flera bilar parkerade som vi bara gick förbi. Tillslut stannade vi utanför en mörkblå bil som såg ut att ha några år på nacken.
- Den må se lite gammal ut, men den går som en ny, försvarade Hope sin bil.
- Den är jättefin. Äldre bilar är mycket charmigare.
Hope log lite lätt mot mig.
- Jag tycker bättre om ärlighet, svarade hon kort.
Shit, hon trodde verkligen inte att jag tyckte om den. Helt ärligt tyckte jag bilen var otroligt fin. Mycket finare än vad de bilar jag vanligtvis åkte i var.
- Jag menar det. Min mamma och pappa har bara nya bilar och jag hatar dom. Jag hatar att åka i dom.
Hope såg skeptiskt på mig men sen sa hon;
- Du är verkligen inte som alla andra.
Det fick mig att stelna till. Vad menade hon med det?
- Vad menar du, frågade jag försiktigt samtidigt som vi båda satte oss i hennes bil.
- Du är inte som alla andra. Du… Jag vet inte hur jag ska förklara, men du är mer som mig än någon annan jag någonsin träffat. Jag ser rakt igenom dig, eftersom jag är likadan. Du kan inte lura mig, hur mycket du än ler.
Det hon sa kändes till en början helt knäppt men när jag funderade en stund insåg jag att vi var lika. Bara det att jag tagit steget att försöka bli någon annan. En bättre Allie.
- Jag… Jag har aldrig direkt passat in någonstans, hur gärna jag än velat det… Orden flög ur mig som jag just berättat att jag hette Allie. I så många år hade jag gått och tryckt med mina innersta tankar. Hållit mina hemligheter för mig själv och så plötsligt dök Hope upp och såg allt som om det stod skrivit i min panna.
- Jag vet hur det känns… Jag har alltid hatat att leva, jag har aldrig haft någon hos mig. Mina föräldrar brydde sig aldrig. De låtsades inte ens om att bry sig. Sen träffade jag Jessica och hon erbjöd mig ett jobb på Ray’s. Det var i princip det bästa som någonsin hänt mig, ändå har jag aldrig lyckats att passa in. Hur jag än försökte och hur mycket de andra än ville så gick det inte. Det går fortfarande inte. Som du kanske såg idag.
Jag försökte smälta allt hon sagt till mig och samtidigt komma på något att säga. Det var absolut inte det lättaste.
- Mina föräldrar bryr sig inte heller, de låtsas bry sig men är värre, jag lovar. De lever i sin egna bubbla. Lever sina egen liv. Som om jag inte ens fanns där…
Hope startade bilen och väntade på att jag skulle fortsätta. Och det var inte ens svårt.Jag berättade om min skoltid. Hur ingen märkte. Hur ingen brydde sig. I hela mitt liv hade jag alltid trott att ingen skulle förstå, men Hope förstod. Hon förstod precis allting och hon sa alla rätta saker.
- När jag var liten önskade jag att jag hade något syskon eller i alla fall någon vän som kunde hjälpa mig, men jag vet inte om jag vore samma person idag i så fall. Jag vet att mitt liv förmodligen skulle vara lite gladare, men jag vet inte om jag skulle vilja ändra vem jag är. Jag gjorde mina dreads för att det var hur jag ville se ut. Om jag hade haft någon som hjälpt mig vet jag inte om jag skulle sitta här idag, i de här kläderna, med det här håret.
Hon beskrev verkligen mina tankar.
- Jag vet… Jag har tänkt så där flera gånger.
Hope svängde ut bilen på motorvägen och vi kunde höra hur vinden susade utanför och vi kunde se fåglarna flyga fritt utanför.
- Hur kommer det sig att du vill förändra dig själv? frågade Hope när vi varit tysta en stund.
Jag ville inte förändra mig själv, jag ville förbättra. Förstärka mig själv.
- Förbättra. Jag vill förbättra mig själv, inte bli någon annan.
Hope blev tyst en stund innan hon slutligen sa;
- Varför? Vi är i princip vuxna. Vi kan ta och glömma all skit, du kan flytta hemifrån när som helst.
- Jag kan inte bara glömma. Allt finns fortfarande runtomkring mig. Jag tänkte på sms:en jag fått. Jag har inte ens pengar till att bo ensam. Jag vägrar att ta mina föräldrars pengar, oavsett om de har så det räcker att försörja mig i tre bostäder...
- Jag vet att det inte går att glömma så lätt. Speciellt inte när man är kvar i skiten. Det är därför jag tänker dra. Snart faktiskt, jag har tröttnat på London. Min dröm är att bo i Mexico eller San Francisco.
Hennes ögon glittrade av längtan när hon sa det och jag förstod, jag förstod verkligen att hon ville härifrån, att hon verkligen ville glömma allting. Varför hade jag aldrig tänkt på det förut? Hur kommer det sig att jag aldrig tänkt tanken på att dra? Kanske för att jag trodde allt skulle få ett slut när skolan faktiskt var slut.
- Oj, shit vad coolt.
- Jaa… Börja inte tro att jag tror på sånt här, men jag skulle vilja träffa någon därborta. Jag drömmer om att jag åker på Golden Gate och så står det en bil där. En gammal, svart skrothög. Hon skrattar lite, sen fortsätter hon. Hans bil har stannat och jag kan inte annat än att stanna och fråga om han vill ha hjälp. När jag vevar ner rutan och ser på honom blir jag helt mållös. Jag glömmer bort hur man andas. Han ser ut som en ängel där han står med solen i ryggen. Jag blir kär på en gång. Han också.
Hon skrattar ingen.
- Jag vet, jag vet det låter jätte cheesy, men jag gillar att drömma.
- Det låter helt fantastiskt, svarar jag med ett stort leende på läpparna. Hope känns inte som den som tror på kärlek vid första ögonkastet, det sa hon ju precis nyss, men jag kan inte låta bli att även jag drömma om att någongång bli kär. Kär på riktigt, när båda är så kära att hela världen slutar att existera.
- Kan du vägen hem till dig?
Jag svarade att jag var helt lost men jag gav henne min adress, vilken hon tydligen kände till.
- Ni bor i ett vackert hus, eller hur?
- Jag vet inte om jag skulle kalla det vackert. Det är bara vitt, men ja, andra brukar beskriva det som vackert.
Hope log. Jag antog att hon på sätt och vis kanske tänkte som mig även när det gällde det här samtalsämnet.
- Jag är verkligen glad att jag träffade dig Allie, sa hon när vi stannade utanför mitt hus.
- Och jag dig. Sen gav vi varandra en kram och vi båda log.
- Ses imorgon, pigga och glada, skrattade Hope när jag klev ur hennes bil.
Jag skrattade också och vinkade när hon for iväg. Mina ögon följde den mörkblå bilen tills den svängde runt hörnet, då gick jag in i huset och skrek nästan till när jag får syn på klockan. Den var redan halv sju och Louis skulle komma om en halvtimme! Sen hörde jag röster och jag förstod att något viktigt skedde inne i vardagsrummet, och med viktigt menar jag någon otrolig fest som mamma planerar med sina väninnor. Jag suckade och rusade upp till badrummet. Jag måste duscha och byta om, hela jag luktar bakelser, Hopes bil och en aning svett av allt springande, tänkte jag och slängde mig in i duschen.
Fem över sju hörde jag hur Louis svängde in på uppfarten till vårt hus. Jag knäppte min klocka runt handleden och såg mig en sista gång i spegeln. Mitt blonda hår låg lite ostyrigt på min rygg och det var fortfarande fuktigt efter duschen. På mig hade jag en mörkgrön klänning som räckte till mina knän på framsidan och ner till mina anklar på baksidan. Jag gick ner till vardagsrummet och vinkade till min mamma, som vinkade knappt medveten om mig. Hon hade gått in i sin “party-fixer”-roll och fanns jag inte längre. Ungefär som vanligt då. Sekunden efter hörde jag en knackning på dörren och mitt hjärta hoppade ett skutt. Jag förstod inte riktigt varför men det var i alla fall vad det gjorde. När jag öppnade dörren stod en glad Louis utanför. Han bar solglasögon och en mössa, trots att det inte direkt var kallt ute. Hans överkropp var täckt med en randig t-shirt och till det hade han ett par jeans.
- Hej Allie, sa han glatt. (Han gav mig till och med en kram!!!)
- Hej Louis.
- Redo?
- Alldeles strax, sa jag och drog på mig mina vita converse och min jeansjacka. Nu.
Han log det leende som bara han kunde åstadkomma och nickade mot bilen. Till min förvåning var det inte samma, röda bil som han skjutsade mig i senaste och första gången vi sågs. Den här var svartlackad och jag kunde inte låta bli att förtjusa mig över hur ren den såg ut. Även rutorna såg ovanligt mörka ut, men jag valde att ignorera det och följde istället efter Louis och satte mig i passagerar sätet.
- Som sagt, jag hoppas du är hungrig.
- Jag har inte ätit något sen frukost, erkände jag.
- Va? Du skämtar? Säg inte att du är en av de där tjejerna som äter typ ett äpple om dagen.
Jag skrattade och skakade på huvudet.
- Nejdå, jag har bara inte haft tid. Min första dag på jobbet var kaos. Och så berättade jag allt som hade hänt och han avbröt mig bara med att skratta eller fråga en och annan fråga ibland. Jag uteslöt dock min och Hopes konversation på hemvägen eftersom den kändes alldeles för privat.
- Vart ska vi? Frågade jag när min jobbhistoria var slut.
- Du ska få se…Kapitel åtta
Pappa satt redan i bilen när jag stängde ytterdörren efter mig. Det syntes att han var stressad och jag fick ett stygn av dåligt samvete när jag insåg att han skulle behöva skjutsa mig också. Jag klev in i bilen och satte mig i passagerarsätet. Pappas bil var som den son han aldrig fått och han behandlade den otroligt kärleksfullt. Själv hatade jag bilen eftersom man satt konstigt i sätena och jag hatade hur hur mina bara ben kändes mot matrialet på sätet. Jag hade ingen aning om vad det var för märke på hans ögonsten eller vad matrialet hette, trots detta så behövdes bara en sak till för att jag skulle hata den till fullo, bilen var ofta viktigare än allt annat. Viktigare än mig, mamma, räkningarna. Skötseln av den och hur den kördes och satts i var bara för mycket för mig. Av den anledningen åkte jag hellre med mamma trots att det alltid blev en jobbig tystnad i bilen med just henne.
Självklart är det här aldrig något jag nämnt för dem.
Pappas blonda hår låg prydligt på sin plats, skjortan var högt knäppt och slipsen ordentligt strykt men jag kunde ana mörka ringar som bildats under hans ögon, trots att han hela tiden gjorde allt för att dölja dem. Skratta lite extra högt, le mer. Jag tror att det är hans sätt att inte krossa fasaden. Vi i min familj har alla våra egna sätt att få fasaden stadig och okrossbar.
Fasaden hade ibland sina brister och jag kunde inte låta bli att fråga honom hur han mådde. I mina ögon såg han sliten ut och ordet arbetsnarkoman lyste nästan i pannan.
- Bra, svarade han automatiskt. Varför skulle jag inte må bra? Ser jag ut att må dåligt?
Jag kunde höra paniken växa i hans röst och han tittade en kort sekund upp i spegeln mellan våra säten. Sprickan i fasaden blev ett faktum för även honom och jag kunde se hur han klurade ut vad han skulle laga sprickan med.
- Jo, men jag bara tänkte, ibland syns det inte att folk mår dåligt.
Jag ångrade mig så fort jag sagt det. Jag hade i princip precis slagit till mig själv med en hård känga. Självklart var inte det något pappa märkte och jag var glad för det, just nu i alla fall.
- Åh gumman, det är bara bra med mig, han skrattade lätt. Sedan fortsatte han koncentrera sig på vägen och trummade lätt till den klassiska musiken som strömmade ut från radion.
Det är helt otroligt. Antigen fattade han ingenting, eller så låtsades han, som vanligt, att allt var okej. För honom hade det inte betytt någonting. Ingenting. Betydde jag ingenting för honom? För mamma? För någon? Ibland undrade jag ofta om de ens märkte att jag också var en del av min egen familj.
Jag satt tyst resten av bilturen, tills han släppte av mig. Jag stängde bildörren med ett hej då och klistrade på ett litet nervöst leende sedan åkte han iväg.
Café Ray låg på en liten gata mitt inne i stan där gatan var gjord av kullersten. Affärena här såg otroligt antika, för att inte tala om dyra, ut. Jag gick de hundra metrarna från parkeringsplatsen, där pappa släppt av mig, till skylten där det med kringliga bokstäver stod Café Ray. Uteserveringen var prydligt uppställd längs ena husväggen. Jag antog att de varje morgon innan de öppnade ställde ut dom en bit på gatan. I skyltfönstret fick jag syn på prinsessbakelser, bullar och kakor i alla sina former.
På dörren visade skylten stängt men när jag kände på dörren gled den upp och ett plingande ljud hördes när jag klev in. En tjej, som såg ut att vara något år äldre än mig dök upp bakom disken. Hennes hår var mycket blont och hennes hy ganska blek.
- Förlåt, men vi har inte öppnat än, sa hon med ett leende.
Åh, hon trodde jag var en kund.
- Förlåt, jag är inte här för att köpa något, det är jag som är Allie.
Först såg bara tjejen på mig innan hon plötsligt lös upp.
- Åh, jaha, men gud vad kul. Det är alltså du som är Allie! Svarade hon otroligt glatt. Jag undrade om hon verkligen var så glad över att se mig.
- Hehe, ja.. Jag hade ingen aning om hur jag skulle fortsätta samtalet.
- Du ska bara veta vilken tur det är att du är här redan idag, vi är nämligen kort om folk… Nej men gud, förlåt, jag har ju inte presenterat mig.
Hon gick runt disken och räckte fram handen till mig och presenterade sig som Amanda.
- Men du får gärna kalla mig Manda, de flesta gör det! Sa hon med ännu ett leende.
- Allie, sa jag för artighetensskull.
Amanda fortsatte att prata på och berättade att de vanligtvis brukade jobba fem stycken tillsammans, men att två var sjuka idag och att inga ersättare fanns.
- Att du kom just idag måste vara ödet, skrattade hon. Jake, min pojkvän kommer kanske lite senare och hjälper till men ja, det är inte alltid att räka med honom. Hon himlade med ögonen och visade mig in bakom disken.
- Här är då kassan och här, hon pekade på en liten lapp, står priser på saker de flesta beställer. Det är en liten fusklapp om man skulle behöva lite hjälp.
Efter nästan varje mening log hon ett vackert, vitt leende och jag kan inte låta bli att tycka om henne. Även om den här artigheten bara var någon sorts automatisk reflex på grund av hennes jobb, så kände jag mig ändå otroligt välkommen. Det är en underlig känsla som jag sällan upplever.
- Hope! Gud vilken tur att du äntligen är här, utbrast plötsligt Amanda när en tjej med röda dreadlocks och svart klänning gjorde entré inne i köket, som Amanda just visade mig runt i.
- Mm.. mumlade tjejen, som tydligen hette Hope, till svar.
- Det här är Allie. Vår sommarhjälp, sa Amanda och gjorde en gest mot mig.
- Ah okej, hej.. Var det enda Hope sa och jag hann nte ens ge henne ett leende förrän hon försvann ur sikte.
- Ta det inte personligt, hon är väldigt fåordig av sig.
Jag visste inte vad jag skulle svara så jag nickade bara och kunde inte sluta fascineras av Hopes namn och otroliga hår. Hon var verkligen vacker.
Amanda avbröt mina tankar med att visa hur spisen fungerade. Jag vill inte verka otrevlig på något vis men det här känns inte allt som jobbet jag sökte. Skulle inte jag sitta med typ deras räkningar och annat tråkigt? Jag kan inte låta bli att fråga henne om det.
- Alltså det var nog det Jess ville i första hand, men..
- Jess? Avbröt jag henne.
Hon log.
- Ja, Jessica, vår chef som du redan träffat.
- Ah.. Jag försökte generat att titta bort. Men hur skulle jag veta att det kallade henne för Jess.
- Hur som helst så är vi ju väldigt kort med folk och räkningar och alla de där tråkiga papprena är ändå gjorda för den här månaden… Så ja, du får helt enkelt hjälpa till med kunderna, om det går bra?
- Öh, ja visst… Vad ska jag göra?
Jag kunde inte låta bli att gripas av panik. Det här var inte alls vad jag förväntat mig. Hur ska jag klara det här? Springa runt och servera, le mot kunder, eller baka?!
- Kan du baka?
- Verkligen inte, svarade jag ärligt och jag började ångra att jag inte följt med på bakkurserna mamma gått på.
- Okej. Amanda skrattade lite, sedan blir hennes ansiktsuttryck allvarligt.
- Vi får nog göra såhär, att idag serverar du kunder så gott det går så tar jag, Hope och Finn hand om kassan och köket. Det kommer bli stressigt. Oerhört stressigt, jag är ledsen att din första dag kommer bli en av de värsta.
Av någon anledning kunde jag inte låta bli att skratta lite. Hela situationen var så himla udda och ändå så himla bra. Det var en otrolig chans för den Nya Allie att få visa sig.
- Det är ska vi nog klara, sa jag med ett leende.
Hela Amanda brast ut i ett stort leende.
- Jag skriver upp att vi öppnar vid halv tio istället för nio, sa Amanda och gick fram till dörren.
...Tio minuter senare öppnas dörren och en mörkhårig kille kommer in. Jag vet inte vad det snyggaste på honom är, men han ser helt klart ut som en modell. Tydliga käkben, buskiga ögonbryn, halvlångt hår, vilket han drog sin några fingrar igenom, fylliga läppar och mörkgröna ögon. När han kom närmare kunde jag ana några fräknar på hans näsa och ut på kinderna. Var alla som jobbade här tvungna att se så bra ut?
- Finn! Hej, ropade Amanda från disken. Själv stod jag vid ett bord och fixade med besticken.
Finn nickade med ett leende åt Amanda och vände sig sen om till mig. Han lade huvudet på sned och såg på mig en stund, innan han gick fram till mig.
- Du måste vara Allie... Jess berättade för mig att vi skulle få lite extra hjälp. Han log ett snett leende och sträckte fram handen och sa;
- Finn.
Jag tog hans hand och skakade den samtidigt som jag sa mitt namn.
- Okej! Nu måste vi verkligen komma igång, ropade Amanda som höll på med att ställa iordning bakverken vid disken.
Finn himlade med ögonen men nickade ursäktande mot Amanda. Jag log och fortsatte med att ställa iordning besticken på borden. Plötsligt hördes ett högt ljud. Ljudet kom ifrån köket och det lät som om minst tio tallrikar hade krossats. Jag stod, stel av skräck för vad som hänt, kvar vid bordet.
- FAAAAN!!! Det var Amanda som svor. Jag kunde höra hur hon skrek och mumlade allt möjligt. Helt ärligt lät det som om hon skulle bryta ihop. Försiktigt tog jag mig innanför disken och öppnade dörren in till personalområdet. Jag gick genast till köket där jag till min förskräckelse fick syn på alla de tallrikar som krossats. Amanda satt på en köksstol med händerna för ansiktet. I samma sekund som hon tittade upp på mig kom Finn ut från lagret och även han fick syn på kaoset.
- Shit.. sa han och vände på klacken.
Vafan, skulle han bara gå eller? Svaret kom kort därefter då han kom tillbaka med en soppskyffel och en dammsugare. Han räckte mig soffskyffeln och frågade om jag kunde ta det. Jag nickade stumt och gick fram till alla skärvor. Finn gick däremot fram till Amanda och ledde ut henne från köket och jag kunde höra hur bakdörren öppnades. Förmodligen tog han ut henne och gav henne lite frisk luft.
Mitt i mitt soppande av skärvor kom Hope in i köket. Hennes hår var nu uppsatt i en stor knut på bakhuvudet och hennes svarta klänning täcktes av ett blommigt förkläde.
- Oh.. Nybörjar otur? Frågade hon.
Förvånad över att hon pratade med mig svarade jag ärligt;
- Nja, det var faktiskt inte jag. Även om det lika gärna kunnat vara det.
För en stund såg vi på varandra, sedan öppnade hon ett skåp och gick ut igen.
Fem minuter senare var jag klar med soppandet och hade även dammsugat av. Utmattad kollade jag på klockan… HELVETE… Den var redan kvart över 9 och vi skulle alltså öppna om en kvart.
I det här ögonblicket insåg jag att Hope var den enda att prata med, även om hon kanske inte var lika driven och pratsam som Amanda och Finn. Å andra sidan var jag precis likadan och det skulle kanske vara skönt att fixa alltihopa med någon lik sig själv.
Jag bestämde mig för att det var så det skulle bli, kollade en gång åt det håll Finn och Amanda gått, men de syntes inte någonstans så jag valde istället den gröna dörren där jag sett Hope gå in. När jag öppnade den stod hon och lassade upp en massa bakverk på en bricka. Rummet hon befann sig i var ungefär lika stort som köket, det vill säga inte sådär jättestort. Väggarna var målade i gult och vitt och överallt fanns bakprylar. På en av väggarna, som var vit, hängde flera rosa och väldigt söta förkläden. Bredvid hängde några marinblå och svarta, lite enklare till utseendet.
Hope blev precis klar med sin uppläggning på brickan och när hon såg mig log hon nästan.
- Klockan är snart halv tio, sa jag.
Hon nickade.
- Kan du ta ut de här? Hon menade de söta cupcakesen som hon lagt på brickan.
- Absolut. Vart vill du ha dem?
- Om de får plats i disken så ställer du dit dem där det står “regnbågs cupcakes”, annars på bordet i köket.
Fåordig? Vi hade precis haft en helt vanlig konversation med ordentliga meningar. Jag nickade åt vad hon sagt och hämtade brickan. När jag var påväg ut genom dörren sa Hope plötsligt mitt namn. Jag stannade mitt i ett steg och vände mig halvt om mot henne.
- Tror du vi klarar det här? Frågade hon.
Oj… Helt ärligt kändes det som om vi var helt körda men jag ville ju verkligen inte få flera att tänka som mig.
- Det får vi se till att göra, svarade jag lite nervöst. Till min förvåning såg det ut som om hon skulle skratta, men hon verkade ändra sig i sista sekund och nickade bara och vände sig snabbt om. Jag vände mig också om och gick ut för att placera cupcakesen på sin rätta plats. När jag kom ut till disken kunde jag se hur människor i mängder rörde på sig utan för. De gick upp eller ner längs gatan och jag kunde se, fastän att jag befann mig en bra bit därifrån, att många av dem log. Jag kunde inte klandra dem, solen lös och vädret såg mycket lovande ut.
Intill kassan stod alltså alla bakverk, skyddade av den glasade kupolen över dem. Jag ställde ner brickan och letade reda på skylten där det stod “regnbågs cupcakes”. Lappen var inte lätt att hitta, men när jag väl fick syn på den undrade jag hur jag kunnat missa den. Den lilla lappen presenterade färgglatt och stort vad det var för något. Jag skyndade på att ställa iordning cupcakesenoch satte sedan fart in till Hope igen.
- Vad ska jag göra? frågade jag henne.
Hon såg på de senaste bakverken hon hade på en ny bricka.
- Hur fullt var det därute?
- Tillräckligt fullt. Det var bara cupcakesen som saknades. Det såg bra ut på alla andra ställen.
Hope nickade och bar ut brickan till köket. Jag följde efter henne ut i café delen.
- Jag vet inte hur vi ska klara det här men… Gå och hämta ett av förklädena som hänger därinne, sa hon.
Jag förmodade att hon menade de jag tidigare sett inne i bakrummet. Jag skyndade dit och valde ett med som hade höga kanter på nederdelen, som täcktes av blommor och en liten rand med blommor på den övre kanten. Resten av förklädet var mörkrosa och jag ansåg att det passade till mina svarta jeans och den vita t-shirten jag satt på mig. En helbildspegel hängde bredvid och jag kunde inte låta bli att snurra ett varv. Helt ärligt skulle folk faktiskt kunna ta mig som en riktig servitris, visst det var annorlunda med blommigt förkläde, men det kanske var en av de saker som var unika med Café Ray. Mitt hår låg slängt ut med min rygg så jag satte upp det i en låg hästsvans och gick tillbaka till Hope.
Hope stod och knappade på kassan och fibblade med lite pengar.
- Finn kommer snart. Han blev tvungen att skjutsa hem Manda. Hon klarade inte av att vara kvar…
- Ah.. Okej.
Shit. Det skulle alltså bara bli jag och Hope ett bra tag. Jag vågade inte ens tänka på hur den här jobbdagen skulle kunna sluta.
- Har du någon idé på hur vi ska få ihop allt? frågade jag Hope och hoppades innerlig att hon hade en genialisk idé.
- Faktiskt. Jag vet inte hur det kommer att gå… Äsch, det bara måste gå.
Hon tog ett djupt andetag.
- Har du någonsin tagit hand om en kassa förut?
...
Tio minuter senare, klockan fem över halv tio befann jag mig alltså i fullfärd med att lära mig knappa in saker och samtidigt innan kolla ut och se om någon kom in. Hopes idé hade varit att jag skulle ta kassan, eftersom jag tydligen såg mest lämpad ut som det. Hon själv skulle ta disken som folk lämnade på sina platser och samtidigt baka. Jag hade uppgiften att även fylla på det hon bakat.
Tjugo i tio kom den första kunde in. Jag tog ett djupt andetag och tryckte fram ett leende. Hope hade sagt åt mig att le så mycket som möjligt, speciellt eftersom hon själv inte prioriterade att le. Det här var dock en av de saker jag var specialist på. Alla mammas bjudningar där jag behövt vara den perfekta dottern hade gjort mig till den perfekta fake dottern. Endast idag tackade jag alltså min mamma för det.
- Hejhej, välkommen, hälsade jag min första kund. Det var en medelåldersman i svart kostym och röd slips.
Han nickade som svar och vände sig direkt mot bakverken. Åh, trevlig typ.
- Jag tar en såndär macka, sa han och pekade på en stor baguette med någon såsig fyllning. Och en kopp kaffe, fortsatte han.
- Absolut, sa jag så trevligt jag kunde och tog fram mackan, lade den på en bricka och hällde upp kaffe i en mörklila kaffekopp.
- Var det bra så?
- Mm, ja, mumlade mannen till svar.
Inombords kokade jag. Han kunde väl åtminstone vara lite trevligt?...
Jag knappade in som Hope lärt mig och priset på hans köp kom upp på en liten skärm på datorn.
- Det blir 4,15 Pund tack.Kapitel sju
Den natten drömde jag om Louis. Vi kastade stenar vid vattnet och åkte runt i London. Det var som om min dag spelades upp igen, tills han fick reda på vem jag egentligen var. Hans ögon blixtrade till och jag vaknade med ett ryck! Sömnigt letade jag efter min mobil och fick se att klockan var halv åtta på morgonen. Irriterat satte jag mig upp i sängen, när skulle jag någonsin kunna få sova till klockan 11, som vanliga tonåringar? När skulle alla drömmar om hat egentligen ta slut?
På golvet vid min säng stod mina gråa tofflor och på kroken bredvid dörren hängde min kära munktröja med hälsningen “HEY” på. Den munktröjan måste vara en av de fulaste jag äger, med tanke på den gula smilysen på ryggen, men inuti var den så otroligt fluffig och jag kunde inte låta bli att älska den. Jag satte fötterna i tofflorna och drog tröjan över huvudet. I en springa mellan mina ljusrosa gardiner kunde jag skymta solens värmande strålar, och när jag drog bort gardinerna bländades jag av den väldiga solen. Ute på gatan fick jag syn på en kvinna ute med sin hund och en pojke som cyklade någon meter framför dem. De senaste dagarna hade varit varma och jag fick hela tiden syn på folk, som tydligen bodde i närheten av mig men som jag aldrig tidigare sett. Detta var något som gjorde att jag hela tiden kände mig iakttagen och helt ärligt höll jag mig helst på mitt rum, men om mamma tvingade ut mig satt jag helst nere vid vattnet än på gräsmattan.
Hur som helst hasade jag mig ner för trappan och fick till min förvåning se att det var tomt i köket. Aldrig hade jag tidigare varit vaken innan min egen mor, som var morgonen själv. På något sätt påverkade det här mig för mina fötter ville inte röra sig mot kylskåpet, istället vandrade mina fötter mot mammas och pappas rum. Dörren stod på glänt och under ett av täckena kunde jag se pappas kaluffs sticka upp och jag kunde höra hur han andades tungt. Bredvid honom var det tomt och täcket låg slarvigt och liknade en tjock mask.
Förmodligen var mamma alltså ute på vift någonstans och jag gick ut till köket igen.
Ur kylskåpet och fram i glas och skålar fixade jag iordning min frukost och satte mig ensam ner vid det vita köksbordet. Jag var inte särskilt hungrig men yoghurt med kiwi och ett glas juice var det bästa jag visste, så att äta upp det jag gjort blev inte något större problem. Förutom mitt tuggande, drickande och pappas mummel från sovrummet så hörde jag inte mycket mer. Då och då kvittrade en fågel utifrån.
Det var söndag. Söndagar var dagar då jag vanligtvis inte gjorde någonting och den här skulle inte direkt bli annorlunda. Ensamt strövade jag omkring i huset, läste en bok, gick en promenad. Allt ensam och med hörlurar instoppade i öronen och med musik på hög volym. Det här var en av de få saker jag uppskattade med att inte vara så omtyckt. Jag kunde vara ensam i princip hur mycket jag ville med tankar som flög omkring i huvudet på mig.
När jag gick min promenad längs vattnet och en liten bit inne i staden som var på ungefär sju kilometer tänkte jag. Jag tänkte mer än vad jag vanligtvis brukade göra. Men idag snurrade så mycket runt inom mig att jag knappt insåg vart jag gick. Louis och mitt möte spelades om på repeat i min hjärna, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle överleva min första arbetsdag.
Social. Utåtriktad. Pratsam.
Klockan fem över sex den eftermiddagen satt jag i min fotölj på mitt rum och stirrade på orden som stod i boken. Denna bok måste vara den bästa som någonsin gjorts tänkte jag och såg framför mig Hazel Grace och Augustus Waters på resturang i Holland. Plötsligt rycktes jag till verkligheten då min mobil vibrerade till på det lilla brickbordet till höger om mig. Jag stängde igen boken och räckte mig efter mobilen och såg att Louis skickat ett meddelande. Inom mig bubblade en underlig känsla till, en känsla av att vara eftertraktad kanske?
“Lust att ses imorgon?” Läste jag och den underliga känslan övergick till något ännu mer bubblande och ...ivrigt?
Självklart ville jag träffa honom, men imorgon var min första arbetsdag. Dock skulle den nog inte hålla på längre än till fyra.
“Visst, men jag jobbar till runt 4, kan du efter det?” Jag funderade en stund innan jag skickade iväg det. Så fort jag tryckt på skicka ångrade jag mig… Jag läste om och om igen meningen jag skickat och tyckte inte alls om den. Fan. Plötsligt ploppade ett nytt meddelande upp i vår chatt och det stod;
“Kvällsutflykterna är de bästa. Jag kan hämta dig hemma hos dig runt 7?”
Jag blev tvungen att andas ut flera gånger och bita mig i läppen för att inte skrika. Meddelandet var det gulligaste jag någonsin fått och jag kände mig för första gången på väldigt länge omtyckt och efterlängtad.
“Det blir toppen :)”
Den kvällen gick jag och lade mig tidigt efter att ha ätit middag med mamma och pappa. På bordet hade det stått en bukett med nya blommor. Rosa tulpaner, vilket jag visste var mammas favoriter.
När jag låg i sängen och satte klockan på kvart över sex suckade jag. Tillbaka till vardagen, eller ja nästan i alla fall, det var ju fortfarande sommar. Men från att ha slutat skolan till att direkt börja, eller i alla fall testa, jobba. Självklart borde jag vara glad eftersom att det idag inte är lätt att få jobb var som helst, men ja, har man en mamma med alldeles för många kontakter så var det i princip fixat. Att jag skulle jobba på ett café hade väl inte direkt varit mammas förstahandsval för de hon pratat med hade för det mesta varit kontornissar. Själv var jag glad att jag skulle slippa ruttna bort på ett stelt och ljust kontor.
Cafét har ju däremot klass, jodå det har mamma sagt ett antal, typ hundra gånger. Kanske för att mest försäkra sig själv om det men i hennes tankar tänker jag som henne, det klart Allie vill jobba där det är rent, med människor som sträcker på sig och är stolta! Oh ja, det vill hon verkligen! Om min mor egentligen skulle veta hur mycket jag hatade alla de vita möblerna som invaderade vårt hem och hur mycket jag hatade att ha en perfekt gräsmatta. En gräsmatta är inte perfekt om man ställer krukor på en gulnad fläck eller sätter upp ett och annat för att täcka. Men det är något min mamma inte förstår. För henne är det bara att täcka över, fylla i, sminka över, släta till. Perfekt på ytan. Perfekt för andra och sig själv. Vad mer skulle behövas.
Om min mamma skulle veta vad jag egentligen tyckte, tänkte och kände skulle hon förmodligen kasta ut mig och påstå att hon måste fått fel dotter på BB för 19 år sen.
Ett klagande och högt ringande väckte mig. Högljutt suckade jag och sträckte mig efter den ringande telefonen. Jag stängde av och slängde telefonen bredvid mig. Att det redan var morgon höll på att döda mig, för plötsligt fick jag för mig att det hela bara varit en dröm. Jag skulle inte till något café och jobba, det var självklart skolan som gällde. Allt var som det alltid varit. Jag var helt plöstligt klarvaken och slängde av mig täcket och sprang fram till mitt nattduksbord och öppnade locket på min dator. Med dunkande och ångestfyllt hjärta öppnade jag min mail och hittade direkt meddelandet där det stod att jag skulle jobba, idag klockan åtta skulle jag vara där. Trots att jag klart och tydligt kunde läsa mailet vägrade värken kring mitt hjärta att släppa och jag gick nervöst in i badrummet.
I spegeln mötte jag en pigg men aning skärrad bild av mig själv. Det här är pinsamt tänkte jag, ångestattacker när jag inte ens är i närheten av att befinna mig i de sortens situationer.
Jag tvättade av mitt ansikte och hoppades på att ögonen skulle sluta sticka ut.
Mina kläder hängde på en stol bredvid min garderob. Gången då jag träffade Jessica, en av mammas vän som driver Café Ray, berättade hon att jag inte hade några speciella klädregler, men att jag gärna fick bära svarta jeans eller svart kjol.
Kapitel sex
Än en gång satte jag mig i Louis bil, eller kanske var det hans föräldrars, jag var hursomhelst inte fräck nog att fråga. Säteena var i mjukt mörktgrått tyg och jag vilade bekvämt mina bara ben och armar mot det. Louis startade lugnt bilen och satte av mot hållet vi kommit ifrån.
- Kan du vägen, frågade jag? Själv hade jag ingen aning om vilken väg vi befann oss på eller vilken avfart vi skulle ta i nästa korsning.
- Självklart, sa han med en blink och ett brett leende. Det är som att hitta min egen ficka.
Hela hemresan var ganska tyst. Det var inte mycket som behövde sägas, trots att jag egentligen hade hundra frågor om vad vårt uppdrag skulle innebära härnäst. Det enda ljudet inifrån bilen kom från bilens radio och Louis som lågt nynnade med till en del låtar.
Ljudet från sirener väckte min uppmärksamhet och jag sneglade över min axel och för att få syn på en polisbil vars sirener lyste och tjöt. På bara några sekunder hade den passerat oss. Trots att den nu var långt framför oss hördes ljudet av den fortfarande tydligt.
- Jag hade en gång en tanke på att bli polis, sa Louis plötsligt.
- Jamen du har ju hela livet framför dig! Någon gång tar du kanske steget från ditt andra jobb och ut på Londons gator och fångar bovar, svarade jag och log mot honom.
Louis skrattade och saktade in framför ett rödljus. Bilen stannade.
- Jag vet inte om det är så lätt.
Jag blev tyst. Visste inte vad jag skulle svara. Jag hade ingen aning om vad han jobbade med eller som, men vadå, han var mellan 20 och 23 år. Han hade ju verkligen hela livet framför sig. Dock kändes det inte direkt som om han ville prata om sitt jobb. Han kanske skämdes över det eller inte ville förknippad med sitt yrke.
Jag lät bli att fortsätta prata om det och sökte trögt genom min hjärna efter något att säga. Jag hittade inget vidare bra så min mun förblev tyst.
Klockan 23:01 rullade Louis in bilen på vår uppfart stängde av motorn.
- Öhm.. jag harklade mig. Tack för att du höll mig sällskap, jag hade förmodligen ruttnat ihop annars.
Louis mungipor rycktes uppåt och han såg på mig.
- Så lite så. Du är inte så dumt sällskap du heller, retades han.
- Jag blir rörd, skrattade jag.
Den tysta och platta tystnaden var som bortblåst.
Louis klev ur bilen och hann att öppna dörren innan jag själv gjorde det.
- Tack för skjutsen, sa jag när jag klivit ur bilen och stod vid Louis sida.
- Ingen fara!
Min mobil vibrerade till i min hand. Jag stelnade till och svalde tungt. Alla sms jag tidigare fått flög förbi som en vind på min näthinna.
- Allie?
Jag ryckte till och försökte att le mot Louis.
- Förlåt, jag är bara trött, suckade jag. Inombords skakade jag.
Det såg inte direkt ut som om Louis gick på det men han lät bli att kommentera något. Istället grävde han efter en lapp i sin ficka, hämtade en penna i bilen och skrev ett nummer på lappen mot ett av fönstrena.
- Hör av dig när du vill fortsätta med vårt uppdrag, sa han med en blinkning och räckte mig lappen.
Jag tog stumt emot lappen. Det här var verkligen inte en vanlig dag.
- Skriv något sen så jag har ditt, lade Louis till charmigt.
- Absolut. Men jag måste nog gå in nu, jag… Jag visste inte hur jag skulle fortsätta meningen.
- Ja, visst. Men vi ses så fort vi har tid, svarade han och log. Ett leende bara Louis kunde åstadkomma, sedan sträckte han ut sina vältränade armar och jag kröp in i hans famn för en alldeles perfekt kram. Den varade inte länge, för det var ju trots allt bara en vänskapskram, men trots det kunde jag länge efter att Louis åkt känna hur hans armar varmt vilade runt mig.
- Hejdå Allie.
- Hejdå Louis.
Jag gick mot min dörr och Louis satte sig i sin bil. Han vinkade glatt och tutade tre gånger medan han backade ut. Jag kunde inte låta bli att skratta samtidigt som jag vinkade tillbaka och tog mig in i mitt hus. Väl därinne sjönk jag ihop mot hallväggen överfylld av känslor. Jag ville göra glädjeskutt och gråta samtidigt. Långsamt kände jag hur mina ögon gav ifrån sig salta små tårar. Jag drog upp mina knän under hakan och knöt händerna runt dem. Nu strömmade tårarna ner. Mina känslor var övervällande. Det gick inte att stoppa dem. Hur mycket jag än försökte sluta gråta var det en omöjlighet och all energi jag tidigare haft pumpades ut genom kroppen som de dränkande tårarna nedför mina kinder.
Efter vad som kändes som en evigthet, men varit en halvtimme, försökte jag ta mig upp från platsen på golvet. All ork i kroppen var som bortblåst. Mina ben vek sig, de var som kokta spagettin och golvet kändes plötsligt halare. Under hela tiden kramade jag om min mobil och lappen Louis gett mig. Det var som att bära en tegelsten och en fjäder på samma gång. Tegelstenen stod för bördan de tidigare smsen gett mig, hela tiden antog jag att även det sista skulle slå mig som en örfil. Fjädern däremot var hoppet. Det som hjälpte mig att nå Louis. Utan att han visste om det så var han mitt hopp. Det som fick mig att inte störta totalt just denna kväll. Hade jag inte vetat att han skulle komma tillbaka om jag ringde honom nu hade jag inte rest mig upp och satt mig i soffan. En mjukare plats för min bultande kropp. Trots att jag bara känt Louis i en dag väcktes dessa känslor hos mig. Aldrig någonsin förut hade jag tyckt om någon så mycket som jag tyckte om honom. Hans sätt att vilja hjälpa mig var det första. För honom var det bara en favoritfärg vi letade efter. För mig var det mitt liv jag försökte ta tag i. Nya Allie var tvungen att agera, annars skulle jag definitivt dö ensam.
I soffan lutade jag tillbaka huvudet mot det mjuka ryggstödet och lade ifrån mig mobilen. Lappen höll jag däremot upp ovanför mig och jag läste siffrorna om och om igen. Jag ville så gärna lägga in numret men vågade knappt röra mobilen. Den var så tyst men också så brinnande att jag kunde känna lukten av den pysande röken.
Plötsligt insåg jag hur dum jag varit, hur idiotisk jag faktiskt var. De hade fått precis som de ville nu. De ville att jag skulle gå hem och gråta mig till sömns, inse hur äcklig och hemsk jag var. Detta fick mig att hata mig själv ännu mer. Om jag inte visste hur fasansfulla ärr man kunde få av rakblad mot huden hade jag kanske suttit med ett över armen nu. Jag trodde att jag hade blivit av med dessa hemska människor. Mitt liv skulle ju äntligen bli bra. Tackvare mitt jobb och min nya inställning. Nu hade jag ju till och med nästan en vän.
Varför var de alltid tvungna att förstöra allt? Hade de inte redan gjort tillräckligt? Förstört hela min barndom och fått mig så isolerad man bara kunde bli. Den mur jag byggt upp hade gjort mig stark, men nu, efter att ha kunnat släppa efter och nästan blivit vuxen var den svagare än någonsin. Det var säkert något idioterna suttit och planerat hela tiden. De var beroende av att såra andra och jag hatade dem för det.
Tillslut, efter att ha läst Louis nummer minst femtio gånger och jag nästan memorerat alla siffror tog jag modet till mig att lyfta upp mobilen. Det svarta skärmen var som ett lysande klot och jag kände hur den brände i handen. Min kropp må vara öm och mitt hjärta strypt, men min hjärna kunde faktiskt fortfarande tänka klart och jag visste att det var den som hjälpt mig hela tiden. Den sa åt mig att sluta fega ut. Förr eller senare skulle jag ändå behöva se meddelandet.
Självfallet var även detta sms från någon som hatade mig. Även nu brände tårarna och det gjorde ont i mig. Trots det tvingande jag mig själv att vara stark. Att låta även detta få mig att bryta ihop förstörde min fasad. Den fasad jag alltid haft för att dölja hur jag egentligen mått och hur jag med möda och sorg byggd upp den och som senare blivit till en tegelmur och nästan omöjlig att bryta sig igenom. För vad skulle mamma och pappa säga om de fick se hur jag faktiskt mådde? Mamma skulle skämmas, det är jag helt säker på. Jag vet inte hur pappa skulle reagera. Förmodligen skulle han bli förbannad över att jag inte sagt något.
Jag försökte trycka undan alla tankar på mina fiender och kom på att jag skulle knappa in Louis nummer i mina kontakter. Långsamt och kärleksfullt snuddade jag vid skärmen och siffrorna visades. När det var klart och jag döpt honom till “Louis:)” hasade jag mig långsamt mot trappan. Att ta sig dit funkade, att ta sig uppför den skulle helt klart bli svårare. När jag väl tagit mig upp stapplade jag trött raka vägen till badrummet som låg vägg i vägg med mitt rum. Jag ville helst inte se hur rödgråten och hemsk jag såg ut men jag kunde inte låta bli, spegeln lockade alldeles för mycket.
Mina kinder såg röda och torra ut, ögonen lika så. De svarta ögonfransarna var blöta och mascaran var utsmetad längs kinderna och runt om ögonen var jag svart som om jag inte sovit på ett år. Förutom det såg jag väl ut som alla andra? Näsa, mun, ögonbryn, haka och hår. Vad var det som gjorde mig så ful? Mitt ljusbruna hår, eller om det var blont vilade på min rygg och jag visste att det räckte mig en bit under brösten. Så länge jag kunde minnas hade jag sparat mitt hår och gormat på mamma så fort hon velat ta mig till frisören. Nu förtiden brukade jag, läskigt nog, klippa topparna själv och tyckte inte om att förändra mitt hår. Det skulle vara långt, punkt slut!
Efter att ha studerat mig själv alldeles för länge borstade jag mina tänder och drog en bortse genom det långa håret, sedan satte jag det i en slarvig hästsvans. I mitt rum låg vår katt och sov på min säng.
- Hej tjejen, sa jag mjukt och gick bort mot henne. Hon tittade trött upp men ställde sig genast upp när hon såg mig. Hennes mjuka, oranga päls strök sig mot mig där jag satt på sängen.
Hon gav ifrån sig ett kurrande läte och jamade en gång.
- Förlåt, mumlade jag och klappade henne längs ryggen. Hon tittade på mig och gav ifrån sig ett nöjt läte. Efter att dragit in hennes mysiga doft pussade jag lätt hennes huvud och bytte om från min klänning till mitt nattlinne av silke. Sen kröp jag ner under täcket med Lily tätt intill. Hennes kurrande fick mig trygg.
Jag knappade in ett “hej /Allie” till Louis och skickade iväg det.
“Trodde inte du fått rätt nummer först” svarade Louis en minut senare.
“Hihi, är du inte säker på ditt nummer”
“Jodå, men ibland blir det fel ;). Sov gott”
Kapitel fem
Kapitel fyra
- Pappa, kan jag få åka hem, viskade jag nära min far.
Han såg bestört på mig och sa;
- Men Allie vi har precis kommit, man kan inte bara ge sig av sådär!
Jag suckade tyst och dog inombords. Hur skulle den här kvällen sluta?
Utan en blick mot Sophi och hennes bil, hörde och kände jag henne ändå. Hennes steg över gruset och in på gräsmattan var det enda mina öron hörde, trots sorlet som nu började lägga sig över människorna runt omkring mig.
- Allie! Jag vaknade upp ur min vaksamhet och såg på pappa. Kan du skicka mig saltet?
Jag sökte reda på saltet och räckte det till honom.
- Tack, svarade pappa med ett leende och fortsatte samtalet med den gravida kvinnan bredvid honom. Att gå runt och bära på ett barn i nio månader gav mig mardrömmar.
Jag kom på mig själv att leta upp Sophi igen, jag ville ha henne under kontroll.
Försiktigt slängde jag ett öga mot det pampiga huset och fick ganska snabbt syn på henne. Hon stod vid baren och bad bartendern om något att dricka, antog jag. Sedan snurrade hon glatt runt i sin blommiga klänning och närmade sig tyvärr det bord jag satt vid. Hon såg ut över oss, brände oss med sin blick, som nu var vänlig, men som jag sett hatisk så många gånger att hon aldrig skulle lura mig. Hon irriterade sig nog bara på att dessa människorna befann sig på hennes ägo. Tills hon fick uppmärksamheten som hon var så beroende av.
Plötsligt vände hon sig mot mig, jag hoppade till och slog genast ner blicken i marken.
Jag vågade inte titta upp, istället hoppades jag att hon skulle välja ett annat bord.
- Aaaaaaaahhhhh!!!!! Herregud!!!!! Är det saaaaaaant!!!!!!
Förskräckt såg människorna vid borden, även jag, bort mot en tjutande Sophie.
Hon började små springa fram till Louis som försökte sig på ett leende.
- Är det verkligen du!!! Får jag röra dig för att se att det verkligen stämmer? Jag avgudar dig. Hon babblade på om allt möjligt och jag förstod absolut ingenting... Kände hon Louis?
- Det är jag, skrattade Louis och skakade Sopihs skakande hand.
- Oh my god! Det är typ omöjligt, kved hon och stirrade med rödgråtna ögon på Louis som bara log.
Människorna runt omkring dem kollade storögt på den, kan man säga, överlyckliga, Sophi?
- Sophi, vad är det frågan om, började hennes mamma, en aning irriterat bortifrån sin sitt plats. Hon tyckte helt klart att Sophi förstörde stämningen kring bordet, som för några minuter sedan varit lugn och harmonisk med livebandet jag glömt nämna, i bakgrunden och lyckliga människor.
- Meh vet du inte vem det här är eller! Utbrast Sophi med en djup suck och gav Louis en ursäktande blick men han fortsatte bara le.
- Jag är ledsen men Sophi jag minns inte att du tagit med din vän hit någon gång...
Jag tröttnade på samtalet, och kände efter de två glas vatten jag druckit, att det var dags för mig att besöka familjens badrum.
- Toapaus, viskade jag till pappa som försökte äta upp det som låg på hans tallrik, trots de högt pratande brunhåriga "kvinnorna".
Han nickade men gav mig en liten varnande blick, "att det här är väl visst inte något sätt att försöka komma härifrån". Ärligttalat var det ju heller inte det, så jag reste mig försiktigt upp, ville inte väcka uppståndelse.
Att hitta från badrummet var ungefär lika svårt som att hitta dit. Det stora, ljusa huset var nästan som en labyrint, sedd i mina ögon. I vardagsrummet överraskade Michelle mig.
- Sophi var tvungen att åka, i och för sig tyckte jag väl att det var rätt bra eftersom hon betedde sig lite barnsligt, men ja, tydligen var han känd på något sätt. Men jag tror nog ni hade kunnat komma bra överens, kanske ska vi försöka ses igen!
Jag hade ärligtalat svårt att stå kvar på mina fötter när hon berättade den fantastiska nyheten om att Sophi dragit. Jag skulle nog kunna överleva några timmar till på den här så kallade festen som tagit över bröllopsdelen. Resten av hennes mening skulle jag gärna dö istället för att uppleva, träffa Sophi, tillsammans med våra familjer? Skulle inte tro det.
- Ja.. Trist. Mumlade jag..
- Ha i alla fall en bra kväll, Allie hette du va?
- Ja, jo tack, fortsatte jag mitt mumlande.
Denna kvinna, mor till Sophi. Hon såg då jäkla mycket genom sina fingrar, eller så bar hon bara allmänt omedvetande och dum. Ungefär som mina föräldrar. Hon skulle bara veta vilken tjänst hon gjort mig genom att skicka iväg sin dotter, från sitt egna bröllop. Å andra sidan hade hon gjort mig en ännu större tjänst genom att inte ha fött Sophi överhuvudtaget. Där gick jag kanske för långt i min tankegång, men det hade i alla fall gjort en människa lyckligare. Inte för att någon direkt brydde sig om vad jag tyckte och tänkte. Det hade ju aldrig någon gjort, så varför börja nu. Jag hade kunnat ta tillfället i akt att ställe mig, öga mot öga. Konfrontera Michelle. Berätta hur mycket hennes dotter påverkat mitt liv. Fått mig att må så otroligt dåligt, fått mig att hata mig själv, och fått mig att inte lita på någon.
- Tänkte att du kanske ville ha lite sällskap. En välkomnande röst med ett snett leende såg på mig.
Louis.
- Det kan du nog ha rätt i, skrattade jag. Att jag sa saker som detta var inte direkt normalt beteende för mig, fast å andra sidan är inte direkt bröllop eller killar min grej heller. Så vi kan väl kalla det här för en onormal dag i mitt, mycket idylliska liv.
- Inte så pjåkigt hus, fortsatte Louis konversationen och såg sig om i det stora vardagsrummet med silvriga soffbord och vita gardiner av dyrt tyg.
- Nae, inte direkt. Men du bor väl inte heller så pjåkigt, lite sådär överallt.
Han skrattade, förmodligen åt att jag faktiskt mindes att han nämt det.
Men killen framför mig skulle bara veta. Skarpt minne var en av de få saker jag fått ut av smällarna och de jäkla ord folk skrikit mig rätt upp i ansiktet med.
"Den som får henne att gråta först vinner" "Den som vågar kyssa äcklet är inte längre värt något (självklart var det ingen som rörde mig då)" "Res dig upp då! (Och jag kan lova, att resa på sig fick mig bara att falla igen)" "Spotta på henne, den som prickar brösten får extra poäng!" Entusiasmen i deras ögon fick mig att må illa. De hade vunnit.
Av Louis uttryck att döma hade han förmodligen sagt något.
- Förlåt, sa du något, ursäktade jag mig.
- Inget viktigt, sa han och log. Men jag måste bara få säga att jag lagt märke till att du tänker en del.
Hans ord fick mig ur balans. Jag hade förväntat mig något annat. Inte fasiken vet jag vad. Men långt ifrån det han sagt.
- Ja, jo det finns mycket att tänka på...
- Som vad?.. Vad tänker du på mest?
Han var inte dum han, och snålade med frågorna gjorde han inte heller.
- Ja... Du vet, allt möjligt men kanske, det låter säkert ego, men förmodligen tänker jag mest på mig själv och mitt liv. Vad jag vill göra med det, och vad som hänt.
Jag förstod inte för mitt fulla sinne att jag stod och talade så öppet om något så.., privat. Med någon jag precis träffat. I ett helt okänt vardagsrum, med okända människor omkring mig.
Som om han läst mina tankar, sa han;
- Ska vi gå någon annanstans?
Kapitel tre
Kapitel två
"- Redo? Frågade han bakom mig, jag nickade."
- Ja, men vi måste skynda oss hem och fixa något alkohol fritt att dricka, Jay, Mark och Louis kommer förbi en stund innan. Jag och Jay tycker det var alldeles för länge sedan vi sågs och det är dags att familjerna lär känna varandra, hon vände huvudet mot mig med ett flin och blinkade.
Jag suckade.
- Tror du vi dejtar nu bara för det eller, fnös jag. Vi har känt varandra i en högst en timma.
- Nej, nej gumman. Men söt var han.
Resten av resan såg jag ut genom fönstret och satte i hörlurarna. Kvällen skulle kanske inte bli så hemsk i alla fall. Nu visste jag i alla fall vilka människorna var och ensam skulle jag nog inte bli, jag kände på mig att Louis och jag skulle hålla ihop.
En halvtimme efter att vi lämnat kyrkan knackade det på dörren.
- Allie du får öppna, ropade mamma från köket och jag gick med bultande hjärta och svettiga händer till dörren. Jag visste egentligen inte varför jag var nervös, människorna som stod på andra sidan var trevliga och snälla.
Jag tryckte ner handtaget och öppnade upp dörren. Utan för stod de. Jay, Mark och Louis. Louis mötte min blick och hjärtat hoppade ett skutt och jag kände hur öronen blev varma och kinderna blossade. Inte kunde jag väl vara kär i någon jag träffat en gång. Var det ens möjligt? Jag hade ingen aning eftersom jag aldrig varit kär i någon.
Jag visade dem in till köket där mamma och pappa stod och hällde upp, vad dom kallade, en uppfriskande drink.
Jay och mamma försvann snabbt från köket för en rundtur, pappa och Mark gick ut i trädgården och började prata fotboll. Kvar stod jag och Louis, våra armar snuddade vid varandra men jag vågade inte flytta mig.
- Bor du hemma, frågade Louis plötsligt och tittade på mig. Jag tvingade mig att titta på honom också, men vi stod läskigt nära varandra och våra ansikten var bara någon decimeter ifrån varandra, så det var svårt att svara.
- Ja, harklade jag fram. Var det nu jag skulle fråga detsamma och starta en konversation eller skulle det förbli tyst mellan oss? Social. Öppen. Orden ekade i huvudet på mig och jag visste vad den nya Allie var tvungen att göra.
- Du då? Frågade jag.
Han skrattade. Hade min fråga varit dum? Fan också, bra Allie, nu hade du förstört det, tänkte jag och ville slå till mig själv men lät bli, vad trodde man om någon som slog sig själv liksom...
- Ibland hemma, med mina polare, på hotell.
Hans svar lät konstigare än min fråga men jag log bara.
- Du tycker det låter konstigt, heller hur, skrattade han och såg bort.
Ärligtalat var det precis vad jag tyckte men mina normer sade mig att jag inte skulle nämna det.
- Nej, jag...
- Det är inte så konstigt om du tycker det, avbröt han mig. Men jag reser med jobbet, kan man säga, fortsatte han och vände sig mot mig och gav mig ett bländande leende.
Jag skrattade till och försökte le, på något sätt kändes leendet naturlig och jag vågade till och med möta Louis nu mest blå ögon. De mötte snällt mina, sedan lade han huvudet lite på sned och betraktade mig. Jag undrade vad han egentligen höll på med men jag kunde inte titta ner och rodna, för det var vad den gamla Allie skulle göra. Inte nya Allie.
- Vad tittar du på, vågade jag fråga med lättsam ton. Det lät varken otrevligt eller överartigt.
- Dina ögon, mumlade han. De är så mörka, nästan svarta. Men varma...de är fina...
Alla vackra ord han sagt överrumplade mig och jag kunde inte annat än att pafft se på honom. Hade han verkligen sagt allt det där? Till mig? Jag kände hur jag rodnade lite grann. Kinderna värmdes och öronen blev en aning varma.
- Tack, mumlade jag.
- Kan vi inte gå en sväng, jag menar för en gångs skull är det bra väder, sa Louis efter en stunds tystnad och nickade mot köksfönstret där solen sken in och värmde hela rummet.
Han hade precis föreslagit att gå ut, och innan sagt att mina ögon var vackra. Hur skulle jag tolka allting? Jag var inte van vid så här mycket uppmärksamhet, speciellt inte av en person. Det var inte direkt som jag hade tänkt mig, men egentligen tyckte jag inte så illa om det. Det var ju ungefär som om någon tog hand om en.
Fem minuter senare stod vi ute i trädgården, en bra bit i från våra pappor, och såg ner mot vattnet. Idag var inga barn ute trots det suveräna vädret, kanske var de och badade med sina lediga mammor och resterande syskon och vänner. Jag minns att mina klasskamrater ofta pratade om det, att de varit ett helt gäng och badat och ätit glass över helgen, eller kanske till och med hela sommaren. Själv hade jag oftast suttit och läst inomhus för att slippa bli fräknig i hela ansiktet. Först hade det börjat med att de följde med sina familjer, men med åldern hade det förändrats och på högstadiet och gymnasiet hade de åkt dit med sina pojkvännen som langat med sprit flaskor. Sedan hade de varit där i flera timmar, in på natten och supit sig fulla, vissa hade inte kunnat stå och som de brukade säga "jag hade sån jävla baksmälla efter det" som om det var något coolt och alldeles fantastiskt. Jag menar, vem vill inte förstöra nästa dag också.
- Kan vi gå ner, frågade Louis och nickade mot vattnet.
- Visst..
Jag gick först och öppnade grinden åt honom. Så fort vi kom ner tog Louis upp en sten och kastade den mot vatten ytan så den studsade till tre gånger. Han gjorde om rörelsen flera gånger och försökte få den att hoppa flera gånger. Han lyckades bra.
- Din tur, sa han och räckte mig en sten. Jag tog emot den men hade ingen aning om hur man gjorde. Hur hade han gjort? Hade han bara..kastat. Jag försökte mig på ett kast men stenen sjönk till botten två meter ut i vattnet och jag suckade. Jag sög verkligen.
- Jag suger, mumlade jag men Louis skrattade bara, tog upp två nya stenar och gav den ena till mig.
- Försök igen. Träning ger färdighet! Sa han uppmuntrande och det fick mig att lyfta handen och kasta. Den studsade fortfarande inte, utan sjönk direkt till botten, men nu hade den i alla fall kommit nästan tre meter ut i vattnet och Louis uppmuntrade det med en applåd.
- Låt mig hjälpa dig, sa Louis gick fram till mig, ställde sig bakom mig och tog tag i min hand.
Beröringen var varm och vänlig. Försiktigt satte han ena handen på min midja och vände mig så jag stod en aning snett mot vattnet. Trots att mitt hjärta dunkade i hundra åttio var det lätt att följa hans rörelser och göra som han sa. Han lyfte upp min hand och visade hur handleden skulle vridas för att få stenen att studsa och inte sjunka.
- Redo? Frågade han bakom mig, jag nickade.
- Till hundra procent!
Jag hörde hur han flinade men koncentrerade mig på stenkastet och inte honom. Jag kastade stenen mot vattnet, den studsade till en gång innan den stannade och sjönk.
- Wow, det gick ju bra, berömde Louis och släppte mig för att hämta en ny sten.
- Men vi prövar igen, sade han och ställde sig återigen tätt intill mig med sin hand runt min handled. Nu lät han den andra vila vid min axel.
Det var konstigt hur fort min kropp vande sig vid annorlunda beröringar, det var som att den efter andra gången visste vad den skulle råka ut för. Jag hade känt precis samma sak när jag var mindre, när blickar och slag brände, men efter bara några gånger visste jag deras nästa drag och kunde inte låta bli att dra nytta av det. Allt för att inte komma hem med allt för stora blåmärken. Jag minns hur jag alltid ljugit för mamma och pappa om mina skoldagar. Jag sa att jag lekt med några vänner på gräset och sedan ramlat omkull. "Ja det kan ju förklara blåmärkena" brukade mamma och pappa mumla, sedan var det inget mer med det. Ett blåmärke liksom, hur kunde de tro att sin enda, perfekta dotter, blev slagen i skolan för att hon inte passade in, trots alla nya kläder de köpte till henne, att hon på något sett var annorlunda än de andra, vad hon än gjorde. Det var en förälders värsta mardröm, och självklart ville jag inte oroa mamma eller pappa, de hade ju annat att tänka på. Som att fortsätta platsa i den övre samhällsklassen.
- Allie, dags att åka, ropade mamma från huset efter en halvtimma. Louis hade hjälpsamt lärt mig kasta sten på vatten och otroligt nog hade jag lyckats få till tre studs på raken.
- Härligt!, hade Louis utbrustit och klatschat min handflata.
- Vi kommer, ropade jag tillbaka och vände mig mot Louis.
- Bröllopsdags, sa jag ironiskt glatt. Han flinade till och vi gick mot huset.
- Vi bland alla småungar och fulla vuxna, mumlade Louis och såg på mig.
Det var roligt hur han exakt formulerat mina tankar till ord, jag kunde inte hålla mig för skratt, vilket fick honom att snegla på mig.
- Det är precis vad jag har tänkt om det här förbannade bröllopet sedan mamma och pappa tvingade med mig, förklarade jag, det fick även honom att skratta. Att höra hans smittsamma skratt var en underbar känsla. På något sätt, hur visste jag inte men han gjorde mig trygg, jag tvekade nästan inte på vad som flög ur min mun och han gjorde mig glad, otroligt glad.
Inne i huset stod våra föräldrar och livligt diskuterade, vad jag tror är brittisk kultur. När mamma fick syn på oss log hon. Ett leende som till mig var menat, "vad var det jag sa". Tyst suckade jag för mig själv men log mot resterande vuxna.
- Kul att ni trivs i hop, bubblade mamma. Det här måste vi göra oftare.
Det mesta var nog menat åt Louis och mig och egentligen väldigt irriterande, men jag svalde det som bubblade inom mig och tänkte att det bara skulle bli positivt om jag träffade Louis igen.
Sist ut ur huset var mamma med den stora blombuketten och bröllopsgåvan till det nygifta paret.
Att gifta sig, var det verkligen nödvändigt? Tvinga folk att komma och se på en när man tågar in, oftast bredvid sin pappa, och sedan bli överräckt till den som för evigt ska göra dig lycklig? Men jag minns när mamma och pappa hade sitt bröllop, jag var tretton och förstod vad det innebar. Mamma hade varit överlycklig att pappa äntligen frågat och i nästan fyra månader hade hon planerat allt själv. Hon ville att allt skulle vara perfekt. Självklart blev det också så. Klänningen hon hittade hade varit en vit, med böljande volanger på hela kjoldelen och stora blommor prydde halskragen. Håret hade en av hennes bästa väninnor fixat, hon hade tydligen jobbat som frisör innan hon gift sig rik och skaffat sig ett underbarn. Uppsatt med en massa flätor hade det varit och över en tunn slöja.
Jag hade ju självklart fått vara tärna, jag och min kusin Rebecka. Vi hade fått en varsin klänning av samma slag, den var ljus rosa och räckte precis över mina knän fulla av blåmärken.
Det hade varit fint och mamma fick mycket beröm efter det över hur planerat, effektivt, men framför allt hur vackert allt vari.
...
Louis vinkade löjligt till mig genom fönsterrutan när de åkte om oss, jag kunde inte låta bli att le. Inom mig bubblade en värme jag aldrig känt förut. Det kittlade i magen och värme mitt hjärta. Det var nog första gången på väldigt länge jag känt mig älskad. Inte för att jag förstod det då, men i efter hand förstår jag vad vänskap innebär.
Vid ett rödljus mitt i stan stannade vi precis bakom Louis familj och plötsligt, som en tidvåg, stod ett tiotal tjejer samlade vid övergångs stället på vänstra sidan. De hoppade, skrek och pekade.
Jag undrade vad de höll på med. De såg ut som apor som suktande efter sina efterlängtade bananer. Jag fnittrade lågt för mig själv innan jag lade uppmärksamhet på annat. Mobilen visade tio Instagram meddelanden. Lika nyfiken som vanligt låste jag upp och klickade mig fram. Bilden folk gillat var på klänningen jag nu bar, i ett collage tillsammans med kavajen och mina ballerina skor. Trots att jag aldrig ansträngt mig för att få folk intresserade av mina bilder har jag på något sätt alltid lyckats. Flera gånger har jag hört hur det tisslats om "rainbow" i klassrummets livliga atmosfär. Hennes vackra kläder, hennes fantastiska stil och sinne för unga flickors mode. Aldrig någonsin hade jag vågat drömma om att bli så hyllad. Men allt var tack vare en sak. Hade den saken kommit fram hade jag rasat i "likes" och förlorat följare så det dånade om det. Inte för att det egentligen störde mig, men jag hade blivit som beroende av de små hjärtana som framkallades när man dubbelklickade på bilden. Det var egentligen sinnessjuk, det visste jag...
Många gånger fick jag sneda blickar när jag bar något som fanns ute på "rainbow's" sida, men jag hade fortsatt gå förbi dem och stänga ute röster och bitchiga blickar.
- Allie, gumman om det skulle bli för mycket fylleri ikväll bland folk får du jätte gärna åka hem om du hittar, antingen med bil eller buss. Varken jag eller pappa kommer ju kunna köra ändå, mamma kollade på mig i takspegeln samtidigt som hon målade på sina redan långa, vackra fransar. Det var en av de många sakerna jag också avundade henne. De vackert, naturligt långa, mörka fransarna som hon gärna sminkade.
- Visst, mumlade jag och log lite grann.
Helst av allt skulle jag bara velat ha det hela överstökat. Jag suckade tyst. Det skulle bli en LÅNG kväll.
Sakta tornade den vackrare delen av London upp sig. De röda bussarna fanns ju överallt men de såg mer majestätiska ut här och människorna på gatorna var finare klädda. Och att inte tala om de stora husen med maffiga trädgårdar där blommorna väckte som ogräs.
- Tänk att ha råd med de här bostäderna, suckade mamma drömmande.
Ibland tjöt hon till förtjust och hojtade "men oj vilken söt hund, såg du den Al" eller "jösses, titta tomten!"
Tillslut var vi i alla fall framme vid det slottsliknande huset som pryddes av vita och rosa blombuketter i alla sorter och bord uppdukade med silver bestick och vinglas. Trots att vi nästan var precis i tid, hade många bilar redan parkerat runtomkring huset och minglandet på gräsmattan var i full gång & grannar som inte var bjudna tittade nyfiket över häckarna.
Kapitel ett
"Hej Allie!
Vi har läst din jobbansökan och tror att du skulle passa perfekt i vår lilla butik som ligger i närheten av din bostad, och självklart hoppas vi att du ska trivas som fisken i vattnet. Måndag morgon klockan 8:00 är du välkommen till hos på Café Ray, där personal kommer att ta väl hand om dig. Hälsa bara från mig och visa dem lappen du fått av mig så kommer jag förbi någon gång på måndag eftermiddag.
Trevlig helg:)
Mvh Jessica!"
Jag läste igenom mejlet flera gånger som för att försäkra mig om att det som stod var sant och att det inte fanns något mejl efter som berättade att allt bara var ett skämt. Men jag hade faktiskt fått jobbet! Dock bara tillfälligt, som ett sommarjobb men jag var ändå överlycklig.
- Allie, mamma stod i dörröppningen, jag tittade upp från datorskärmen och mötte min henne med en vit handduk virad runt kroppen och håret hängandes i blöta testar över axlarna. Hon höll upp en vit klänning framför kroppen. Förutom vit var klänningen broderad med glitter, slingor och var axellös.
- Den här, frågade hon, eller den här.
Hon visade klänningen hon höll i andra handen. Den var också vit men räckte ner till golvet och var öppen på ryggen. Längs halskanten satt en ljusrosa rad av pärlor.
Jag tittade på dem noga, och hon bytte ofta för att jag skulle se skillnaden.
- Den långa med öppen rygg, bestämde jag mig för. Hon nickade till tack och gick tillbaka till sitt rum där jag hörde henne byta om.
Jag däremot stängde av datorn och drog på mig min aprikosfärgade kavaj över den vita, flicksöta tunikan mamma tvingat på mig.
Egentligen hade jag inte velat följa med, vilket jag tydligt demonstrerat men varken mamma eller pappa hade gett sig. Bröllop var liksom inte min grej, det var bara sånt man såg på film enligt mig och förresten kände jag inte ens paret som skulle gifta sig, det enda jag egentligen visste var att kvinnan hette Michelle och att det var en väninna till mamma jag aldrig träffat. Dessutom var man tvungen att vara social för att folk inte skulle tro att man var ett psykfall med sociala problem, och det skulle jag väl inte direkt kalla mig själv, men jag gillar att vara själv och inte dra till mig för mycket uppmärksamhet. Det var ju därför jag hade valt att ansöka om jobb på Café Ray. Där skulle jag vara inne på lagret och beställa varor, inte springa runt och locka kunder.
- Älskling, kan du hjälpa mig lite, ropade pappa från badrummet.
Mamma och pappa hade alltid svårt att veta vad det skulle ha på sig och de behövde alltid någon annans råd, var det snyggt, för mycket eller alldeles lagom. Själv avskyr jag när folk bestämmer vad jag ska ha på mig, så tunikan mamma köpt till mig var bara av ren snällhet jag satt på mig, och jag brukar inte ha problem med vad som passar och inte passar mig. Min garderob är full av kläder jag trivs i och de passar alla perfekt. Vissa kallar mig fashionista för att jag springer runt i dyra och snygga kläder men jag skulle aldrig kalla mig själv för det, jag menar jag lägger aldrig ner massvis av timmar på vad jag ska bära och andras åsikter? Puh, de hade jag fått nog av på mellanstadiet av de människor som påstod vara bättre än mig. Det var då jag fick nog av vad folk tyckte. Jag stängde igen mina små öron och ögon från alla kommentarer och blickar, istället fortsatte jag som jag alltid gjort. Klädde mig som förut och gled omkring ensam med mina hörlurar på högsta volym. Många beundrade mig nog över mitt revolt, men de i överklassen hatade mig mer och tog till våld, vilket fick mig att gömma mig lite mer i skuggan, men min klädstil skulle då fan inte bytas på grund av små vidriga kryp som klädde sig i sina gamla trasor och sprang omkring med fejset fullt av för mycket brunkräm och mascara så det skulle räckt åt tio pers.
I badrummet stod pappa och valde mellan en marinblå eller röd slips.
- Åh, gumman du som har stil, kan inte du hjälpa mig välja, sade han när han fick syn på mig och vände sig mot mig med slipsarna i vädret.
- Röd, muttrade jag och gick.
"Du som har stil"
Det var så typiskt pappa att säga något sånt och det irriterade mig så vansinnigt. Irriterat gick jag ut i vår trädgård och såg bort mot horisonten. Solen stod högt eftersom klockan bara var halv ett och bröllopet skulle gå av stapeln om nästan en timma. Antagligen kände alla varandra, men så hade vi mig som inte skulle känna någon annan än de som skapat mig. Det skulle bli så pinsamt, jag kunde se allt framför mig, hur jag stapplar fram där bakom mamma och pappa som glatt vinkar åt allihopa och kramar om brudparet, sedan kommer Michelle fram till mig som om vi vore bästisar och hälsar mig välkommen och sen får jag sitta vid barnbordet och skämmas medan de andra glatt roar sig och dricker lite vin tills de blir lite vingliga och kanske till och med hånglar upp fel partner.
Så sjukt pinsamt, allt kommer bara blev en katastrof. Men så finns alltid den där lilla rösten om mina nya förhoppningar för sommaren.
Se saker och ting positivt Allie, var social och öppen. Bjud in alla,oavsett.
Jag satte mig ner i en solstol och såg ut över vår gröna gräsmatta, de stora buskagen och det vitmålade staketet som stängde ute omvärlden, det vill säga vattnet som som låg nedför en liten backe, där småbarnen ofta lekte med sina nytäljda tråbåtar och hojtade glatt när deras båt får fart. Jag studerade dem ofta på sommaren när jag satt i trädgården och läste eller sola, då vädret var hyfsat vill säga.
På hösten och vintern var barnen och leker någon annanstans, antagligen i någon löv eller snöhög, och jag ser dem inte förrän våren börjar blomma och sommaren slutligen tar vid. Det glädje mig otroligt nog, trots att jag inte kände dem, men så fort jag såg ett glatt barn kramade en varm hand om mitt hjärta och bäddade det lugnande. Jag var så glad att de inte behöver stänga ute alla blickar eller kommentarer. Någon gång har de till och med vinkat till mig men sedan glatt fortsatt. Det är ju kul att någon uppskattar en.
Tjugo i två startar pappa bilen med rasande fart, det är lite konstigt för idag är vi bara tio minuter sena, och det är ju rätt normalt antar jag. Men jag säger inget utan gör allt för att hålla humöret uppe. Lyssna på musik, det är det som gör mig på bra humör så jag tar fram min IPhone ur fickan, sätter hörlurarna i öronen och trycker på musiken.
Part of me -Katy Perry.
Det är en av mina favoritlåtar. På alla sätt och vis, jag älskar hur hon beskriver allt som om det vore jag. Det känns så äkta och jag lever mig alltid in i låten, oavsett var jag lyssnar på den.
- Fick vi med allt, tjatar mamma i passagerarsätet. Jag och pappa hummar "att ja det fick vi".
- Visst men skyll inte på mig om något är glömt då, suckar hon och tar upp en spegel ur sin handväska och målar på sina röda läppar med lite glans, vilket får hennes redan perfekta utseende att stråla.
Att jag är avundsjuk på hennes utseende skulle jag aldrig erkänna för någon mer än mig, mist henne själv.
När jag gick i skolan fick jag alltid höra hur ung och vacker min mamma var, jag avskydde henne ett tag när mitt ansikte var prickigt av lysande finnar, men jag gömde mig bakom mina kläder och tillslut försvann min ångest över hur jag såg ut i ansiktet och jag bestämde mig för att kläder var min passion.
Efter tjugo minuter stannade pappa utanför en pampig kyrka där flera familjer stod och pratade. Jag försökte urskilja människorna och i alla fall gissa hur gamla de var. De flesta var väl i mina föräldrars ålder, resten var barn, mest flickor, mellan fem och sju år. De sprang omkring och körde kull fastän de var klädda i fina ljusrosa klänningar med blomstrande mönster och svarta kavajer med en söt liten barnfluga.
Mamma hälsade trevligt på alla, antagligen kände hon de flesta eftersom hon bara presenterade sig för några. Ibland kunde jag höra mitt eget namn nämnas och jag försökte mig på ett leende.
- Jay! Mark! Utbrast hon plötsligt och kvinnan som mamma kallat Jay log glatt när hon fick syn på oss, än en gång försökte jag le.
- Martha, utbrast även Jay och de båda kramade om varandra och skrattade.
- Det var länge sedan.
- Ja verkligen, babblade de på.
Mark och pappa hälsade på varandra och började genast prata om något jag inte ens orkade vände uppmärksamhet till. Istället sneglade jag på vad jag antog var deras son. Han hade brunt kortklippt hår och, blå/grå ögon. Han var snygg, helt klart. Jag tillät mig inte ofta att tänka så om killar i min egna ålder eftersom jag alltid rodnade.
- Men Gud, förlåt Jay, det här är min dotter Allie, sa mamma plötsligt och Jay granskade mig och log.
- Trevligt att träffas, sa hon och så vände hon sig mot killen bredvid henne.
- Det här är Louis, min son, skrattade Jay. Mamma sträckte fram sin hand och Louis skakade den artigt och log. Ett vitt vackert leende.
- Så kul, Allie trodde hon skulle bli ensam som "ungdom", kvittrade mamma. Men det blev du ju inte Allie, fortsatte hon och puttade mig i sidan.
Och där kom det som var så jävla typiskt för min babblande och öppna mamma. Tack för den, nu framstår jag ju ännu mer som en ensamvarg. Tack så himla mycket mamma! Ilskan kokade inom mig men jag klistrade på ett leende som jag riktade mot Louis och hans pratglada mamma, men inget leende kunde gömma mina blossande kinder.
- Tänk att Louis trodde likadant, svarade Jay men jag slutade lyssna på deras tjatiga babbel om allt mellan himmel och jord.
- Vilken strålande idé Martha, sa Jay och de båda vände sig mot mig och Louis som stod och sparkade en liten sten fram och tillbaka utan att egentligen förvänta sig att den andra skulle sparka tillbaka.
- Louis, du och...Jay såg på mig och log...Allie kan väl gå en sväng medan själva bröllopet pågår, ingen av er är ju intresserad av det i alla fall.
VA?!! Skämtade de. Jag skulle aldrig klara av att umgås med en såhär helt okänd människa. Det var ju emot mina naturlagar. Jag var inte längre lika säker på att min nya plan om sommaren var så genomtänkt som jag trott. Jag sneglade på Louis som gav sin mamma en skarp blick och jag kände hur det blossade från tårna och upp över öronen. Han ville ju självklart inte umgås med någon dum idiot som bara blev generad hela tiden, vem vill egentligen det.
...
När alla lämnat oss gick jag bort mot den låga sten muren och satte mig. Louis följde efter och satte sig han med. Han log men jag ville helst inte smila tillbaka, istället såg jag bort mot kyrkdörren där bröllopet nu antagligen var i full gång.
Trots att stämningen börjat stel var den mjuk när brudparet störtade ut genom porten och efter dem kom resterande nära och kära.
På något sett hade Louis lättat upp stämningen, först hade han dragit några torra skämt och trots att de var roliga behöll jag min neutrala min.
- Äsch, fan vad tråkig du är, hade han tjurigt sagt och då hade jag nästan fallit från muren av skratt.
Självklart hade mamma och Jay kommit fram till oss precis när Louis sagt det och trodde väl att vi var bästa vänner nu.
- Ni ser ju ut ha trevligt, flinade mamma och log mot oss.
- Det har vi, sa Louis självsäkert och jag kunde inte låta bli att le.
Yttligare en kvart gick innan alla fått in sina familjer i bilarna och visste vart de skulle. Naturligtvis var mamma sist in i bilen, tydligen hade hon något super viktigt att prata om med Jay som hon antagligen pratat mest tiden vi varit vid kyrkan. Hon var otrolig! Alltid skulle hon prata med alla om allt, ofta nämnde hon också mig och berättade om något pinsamt toalett besök eller mina dagisfasoner. Mamma var inte direkt den som skröt men hon hade ju allt, tyckte många, vackert och stort hus med trädgård och utsikt över vattnet. En stilig man med lön att försörja både hustru och dotter och att det ändå räcker till en resa då och då. En duktig och söt, det var så mammas väninnor beskrev mig har mamma berättat, dotter. Mamma gled omkring och umgicks med de andra hemmafruarna där skvallret öste ner som regnet här i England.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
